Mitt ute i spenaten…
…har en ny blogg poppat upp: Stenboryd – ett smultronställe. Det är min granne som börjat blogga, och det är så roligt! Välkommen till bloggosfären!
Marcus Birro vill inte jobba
Marcus Birro vill inte jobba. Han vill arbeta. Eller vad han nu menar. Läs själva så får ni se.
Som jag förstår det så menar han att det finns en rättighet att bli försörjd om man hellre vill följa sina drömmar. Men denna rättighet innebär i sig ett problem: skall alla ha rätt att bli försörjda eller omfattas bara några få av den rättigheten? För vem skall stå för försörjningen om alla skall följa sina drömmar? Och om rättigheten till försörjningen bara gäller några få så måste ju någon bestämma vem som skall åtnjuta detta privilegium. Att Birro räknar in sig själv i denna privilegierade skara torde vara uppenbart för alla som följt hans författarskap.
Dessutom vittnar hans text om ett bottenlöst förakt för de som faktiskt gjort hans existens som författare möjlig: alla de fähundar och löneslavar som genom sitt arbete och inbetalade skatter betalat hyran och satt spriten på bordet åt den som hellre följer sina drömmar än själv bidrar till sin försörjning.
Och mina tankar går än en gång osökt till Stephen King, en av världens mest framgångsrika författare och dessutom en av Birros egna favoriter. Mina tankar går även till de svenska arbetarförfattarna som hittade tid att skriva och på så sätt följa sina drömmar när arbetsdagen var slut, när barnen var lagda och när disken var torkad och uppställd i skåpet. Ingen av dem krävde att någon annan skulle försörja dem. Ingen av dem gjorde anspråk på att vara en av de privilegierades skara.
Men för oss fähundar och löneslavar återstår inget annat än att träla vidare med det vi gör för att morgondagens författare och konstnärer skall kunna utmana systemet, gå sin egen väg och förverkliga sina drömmar med hyran betald och spriten på bordet. Och för oss fähundar och löneslavar som dessutom när en dröm om att en dag kunna ge ut en bok återstår inget annat än att träla vidare med det vi gör och att dessutom hitta energi att skriva på den tid som gives när dagen är slut, när barnen är lagda och disken undanplockad.
Eleven Gregorian Chants
Äntligen har mina noter kommit, och en dryg månad tog det. I grund och botten ganska pinsamt i dessa digitala tider, men jag är glad ändå. Elva gregorianska sånger säger man inte nej till bara så där, om någon nu undrar.
Frågan är om jag kommer att beställa noter från Musicroom igen. De har ett bra urval men ohemula leveranstider. En månad för att skicka tio sidor noter som de dessutom har i lager? Medeltiden slutade för ungefär sjuhundra år sedan om någon nu missat det…
HäromDagen
Se7en things
Ännu ett uppslag som jag knyckt av Amanda och Cecilia: sju lagom personliga och sanna saker:
- Jag brukar säga att den sista låten jag dansade till var Guns of Brixton med the Clash. Det är inte sant, men jag vill att det skall vara så.
- Jag tror på fullaste allvar att jag kan gå ner 18 kilo före jul bara genom att äta mindre och röra mig mer. Jag tror också, på fullaste allvar, att det kommer att göra mig till en bättre människa.
- Jag undviker att läsa The Birthday of the Infanta av Oscar Wilde bara därför att jag känner så mycket med den vanskapte dvärgen.
- Jag läser Sunnanäng av Astrid Lindgren så ofta jag bara kan.
- Jag är innerst inne rädd för att upptäcka att det jag tror på är något helt annat än det jag trodde.
- Jag använder kategorin Totalt jävla mörker alldeles för ofta, och ibland rent slentrianmässigt.
- Se7en är en av de bästa filmer som gjorts. Min egen favorit bland dödssynderna är Högmod.
Så. Nu vet ni det!
My Adidas
My Adidas
Så har det hänt som jag aldrig kunnat drömma om i mina vildaste fantasier: jag skriver om ett par löparskor. Adidas Duramo 2. Och egentligen så är det inte ens de här skorna jag vill skriva om, eftersom de som jag ville ha och som dessutom ville ha mig, ett par heta Nike, tyvärr inte fanns i min storlek.
I går kväll provsprang jag dem, och det var en ren fröjd trots att jag inte kan springa särskilt fort. Fötterna kändes lätta och jag slog inte i alls så hårt som jag brukar. Och så matchar de mina löpartights också, som jag fortfarande bär au naturelle om någon nu skulle vara intresserad. Helt otroligt!
Men så är det ju Adidas också. Adidas, det märke som mästarna bär. Och då talar jag förståss inte om sportutövare utan om världens bästa rap-grupp: Run D.M.C. Kolla in detta. Eller detta. Och lyssna på detta. Jag är i gott sällskap, bara så ni vet.
Marken i mitt hjärta
Jag tror jag börjar få ordning på orden. Jag har blandat och kuperat, blandat och kuperat så länge nu. Dags att sätta pennan till och få ner orden på papper. Svart bläck, vitt papper.
Och allting rör sig i takt med musiken i mitt huvud. Svarta tangenter och vita. Tonarter med få förtecken så mycket enklare än de med många. Mindre är mer.
Amanda talar om research. WTF? Jag vet att jag borde lyssna bättre på de som vet mer, men trotsig som jag är väljer jag att i stället vända blicken inåt. Hela vägen in i hjärtat.
”Fool,” said my Muse to me, ”look in thy heart, and write.”
Och det jag kan hoppas på är att marken i mitt hjärta är stenig nog…
The soil of a man’s heart is stonier, Louis. A man grows what he can, and then he tends it. Because what you buy is what you own. And what you own always comes home to you.
Taizé
Jag har återigen drabbats av det heliga. Taizé. Lyssna här på ett riktigt bra solo. Och i mig har en längtan fötts – att en gång få delta i en Taizé-mässa. Eller att bara få sjunga mig in i evigheten.
Och det känns som om jag släppt kontakten med hårdrocken. Ingen mer black metal som det känns nu. Ingen mer metal alls. Vad är det som hänt? Men det känns ändå inte fel. Jag kunde sitta tio timmar på raken med den ena skivan värre än den andra, men jag känner inte det behovet längre.
Inte för att jag inte gillar musiken längre, för det gör jag. Utan kanske mer för att jag vaknat upp och insett att den musiken inte är för mig längre, och att det finns så mycket annan musik som återstår att upptäcka, och som jag faktiskt kan lära mig och njuta av tillsammans med andra. Inte nödvändigtvis i ett religiöst sammanhang men Gud är väl alltid med även om man kanske inte låtsas om det till vardags?
Och Gud så skönt det skulle vara att få sjunga en timme eller två, eller varför inte en hel kväll när man ändå är i gång? Men jag tar en bit varje dag, och plinka sopranstämman med höger hand och tenorstämman med vänster. En dag är jag där, och då blir det så mycket roligare att sjunga tillsammans.
Kanske kommer man närmare Gud genom sången. Kanske är det så för mig att vägen till Gud går genom musiken – att jag genom musiken kan följa spåren till det heliga. Kanske är det så att frälsningen finns där någonstans. Om jag nu vill bli frälst vill säga. Kanske nöjer jag mig med att lyssna på vacker musik och att emellanåt också sjunga den. Eller att en gång få delta i en Taizé-mässa. Vilket som.
Morgon i Döda Skogen
Jag vaknade i vanlig ordning tidigt den morgonen och kunde inte somna om. Klockan var halv fem och jag kunde lika gärna gå upp och gå ut. En promenad är aldrig fel. En promenad gör alltid gott.
Så jag tog på mig och gick ut, och kanske snart hittade fötterna sin väg över gräset ner mot sjöstranden. En katt med alldeles för lång svans gjorde mig sällskap, och den blåst som fört oss hem kvällen innan hade mojnat. Allt var lugnt.
Lugnt, eller mer eller mindre trasigt. Och när jag gått ett stycke fann jag mig i Döda Skogen. Marken hård och kall under mina fötter. Plaketter med trädens namn fastspikade på träden. Vättern som brusade och slog mot strandkanten. Stigar som vindlade fram och tillbaka mellan träden, och jag som följde dem fram och tillbaka.
Och jag var inte ensam. Har man musiken så är man aldrig ensam.
Där gick jag mellan de döda träden och läste deras namn, ett efter ett. Och där ekade musiken i mig, och där rann värmen upp genom mig och fyllde ögonen långsamt nerifrån för att sedan rinna nerför mina kalla kinder. Resten av dagen blev en kamp mot sorgen och smärtan som äter mig inifrån med glupande käftar. Kampen är inte över ännu.
Till slut såg jag solen gå upp över Omberg. Den rosenfärgade Eos drog sina skimrande fingrar över himlen, mobilen vaknade till liv och jag var inte ensam längre. Tack Gud för den uppfinningen…
Tillbaka på ruta ett
Och jag som hade sådana förväntningar på vad som skulle komma ut av alltombarn.se. Och som jag slitit för att komma in där. Och så bara läggs sajten ned. Tillbaka på ruta ett.
Men vafan. Själv är kanske bäste dräng, och här behöver jag ju knappast tänka mig för innan jag skriver. Jag äger mina texter själv, och ingen mer än jag bestämmer. Jag bestämmer!
Och så lärde jag mig en hel del på kort tid. Jag lärde mig att skriva disciplinerat på söndag kväll: fem korta och fem långa texter som jag tidsinställde och lade upp, en kort och en lång för varje dag i veckan. Och så ett par spontantexter ovanpå det. En del lätta, och en del litet tyngre.
Jag har också träffat en massa roliga människor som jag inte hade hittat annars. Dåliga mamman, för att bara nämna en. Roligt!
