Hjalmar Söderberg säger det allra bäst i sin novell En herrelös hund: De andra hundarna luska sakta bort med svansen mellan benen; de kunna ju icke trösta och icke hjälpa.
Eller hur? När man själv eller någon man känner ställs inför det eviga och oåterkalleliga så finns det inga ord som räcker till. Smärtan är som vanligt ordlös.
Men man måste försöka tycker jag. Eller i alla fall vara tyst deltagande.
Ibland vaknar jag upp och inser att jag återigen drömt bort en bit av livet. Slöseri eller väl investerad tid? You tell me.
Och jag drömmer inte alltid om det där stora utan lika ofta om det där lilla. Som att överraska någon med god mat. Eller att gå barfota i strandkanten och känna sanden mellan tårna. Kanske att hitta rösten igen och sjunga vackert tillsammans med kören. Ibland att bara få sova tills jag vaknar.
Som ur en dröm vaknar jag upp och verkligheten är en annan. Spår av drömmen finns kvar som mjuka varma stråk där solen skiner och jag kryssar mellan dem. Står ut.
Vi skildes åt i tårar i morse, jag och Pella. Hon hade sovit dåligt, haft en jobbig morgon och ville då rakt inte ha på sig sin stickade klänning eller sina vita strumpbyxor. Någon frukost vill hon egentligen inte heller ha, men lät sig till slut trugas efter många om och men. Och så kom vi till dagis med klänningen i handen.
Rabaldret startade egentligen redan när jag gjorde ett försök till med den stickade klänningen. Vi vill INTE ha den på oss nu heller. Som tur fanns det reservbyxor på hylla som vi tog i stället, men inte förrän vi dragit av oss strumpbyxorna och bråkat oss till ett par vanliga strumpor till reservbyxorna. Sedan kom tårarna.
Eller kanske det var så att vreden kom först. Tröttheten fanns där allaredan, strumpbyxorna och den stickade klänningen tog död på tålamodet och så kom vreden som ett brev på posten. Och tårarna med den.
Så vad gör man? Jo man kramas och säger hej då tills det gör ont i hjärtat och ljudet av hennes gråt följde mig hela vägen ut till bilen och sedan hela vägen till jobbet och slutligen hela vägen fram hit. Ingen musik hjälper mot ljudet av ett barns gråt, oavsett hur högt man spelar. Så vad gör man?
Man biter ihop och tänker att i morgon gör vi bättre. I morgon bättre. I morgon. Bättre.
Gud är ingen lesbisk kvinna, står det att läsa i Dagen. Inte heller är han en bög i läderbyxor. Han är en dömande gud, står det, och Sverige behöver honom.
Och min fråga är enkel: vem vet vem Gud är? Jag gör inga sådana anspråk, utan nöjer mig med att tro. Den Gud jag tror på älskar sina barn utan att döma, oavsett som de är lesbiska kvinnor, läderbögar eller koleriska rabulister.
Hänsynslöst pendlar verkligheten mellan ytterligheter. Ena sekunden slår mitt hjärta i takt med min dotters, där hon ligger och sover bredvid mig. Så nära att jag kan känna hennes andedräkt mot mitt ansikte, och så rofyllt som bara ett barn kan sova. Nästa sekund lyfter mitt hjärta och flyger som en fågel utan ben. Aldrig landa, aldrig vila. Aldrig.
Häromdagen tog jag killarna med mig och åkte på hockeymatch. Ingen skitmatch i gärdesgårdsserien heller, utan riktig hockeymatch i elitserien. HV71 mot AIK.
HV71 är speciellt eftersom barnens syssling, Oscar Sundh, spelar där. Vi hade gjort en banderoll av ett gammalt lakan som vi skulle veckla ut. Mamma sydde på band på lakanet så att vi kunde knyta fast det, och på lakanet sprayade vi Oscar Sundh och nummer 13. Läs mer
Som jag skulle vilja se den här fågeln flyga. Hippievild och galet glad med det stora svarta allvaret just under ytan.
För jag tror att rösten finns där. Och jag tror att kraften finns där den med. Den kraft som man föder barn med och som man kan ana när irritation övergår i helig vrede.
Eller så får det stanna vid en tanke. En vacker tanke, förvisso, men icke desto mindre bara en tanke. En oförlöst idé bland andra oförlösta idéer.
Ibland känns det som om hjärtat är för litet och inte rymmer allt det som finns i det. Som om det måste öppnas och vidgas och kanske vädras ut. Bli vidöppet och gränslöst.
Blixtrande öga. Om och om igen. Tills den sitter, och sedan vidare.
Varje månad en insättning på karma-kontot. Till nytta för vem?
Det finns säkert en glad mottagare till varje krona som vi ger till välgörenhet. Någon som verkligen behöver den kronan bättre än vi. Vi som behöver givandet mer än gåvan. För visst är det så att vi aldrig ger tillräckligt av vårt hjärtas godhet utan mer för att döva samvetet.
Charity standing orders
För mottagaren spelar det ingen roll. Han eller hon blir lika glad oavsett vilket. Pengar luktar som bekant inte. Och vi kan känna oss litet bättre till mods för ett ögonblick eftersom vi GJORT NÅGOT. Vi gick inte bara förbi tiggaren på gatan utan lade verkligen en guldtia i hennes skål.
Will frequently check credit at (moral) bank (hole in the wall)
Varje månad en insättning på karma-kontot. En insättning där intentionen bakom gåvan befläckar den och devalverar dess värde. Är vi inte bättre än så? Inte jag i alla fall.
A pig in a cage on antibiotics