Det fínns två sorters hjältar i Uddevalla: hockeyspelarna och deras mammor. Detta är en hyllning till dem.
Från Uddevalla kom en liten samling hockeyspelare till Nittorp i lördags. Nio stycken närmare bestämt, efter det att kräksjukan slagit till och reducerat laget till mindre än hälften av ordinarie storlek. Nio stycken var de, och de lottade om vem som skulle står i målet för en match i taget. Förlorade varje match gjorde de också, och benen blev tyngre och tyngre ju längre dagen blev. Det kostar på att spela nästan utan avbytare.
Ändå syntes inga sura miner. Efter en hel dag av harvande i motvind och med dubbelt så mycket istid per spelare än motståndarlagen kämpade laget på utan pip och gnäll. Kanske är det så hjältar gör – de jobbar på och gör sitt allra bästa oavsett vad, och det är just det som skiljer hjältarna från lipsillarna.
Med sig hade de sina mammor. Visst hade de pappor med sig också, men det var mammorna som märktes. Mammor som sjöng för sina barn och bar dem framåt oavsett vad, och som inte svor och skrek och uppförde sig illa, trots lagets motgångar. Inte ett hårt ord, och inte en svordom på hela dagen, till skillnad från ett annat lags föräldrar som pissade ut sig rätt rejält trots att deras barn vann varenda match.
Visst var det så att rösterna klingade litet tröttare framåt eftermiddagen, vilket inte är konstigt alls med tanke på den råa ishallsluften. Rösterna klingade litet tröttare, men känslan var det inget fel på. Kärlek känner man igen, nämligen, och kärleken är alltid vacker.
Så här ska det vara när barn spelar hockey: kämpaglöd och ett oreserverat stöd från föräldrarna. Det kan vi lära oss av hjältarna från Uddevalla!
