Jag sprang i går kväll (throwback)

Jag sprang i går kväll på stranden nere vid havet. Det är något som jag länge drömt om och längtat efter att göra, och det blev precis så bra som jag hade föreställt mig det. På väg ner mot kusten från höglandet körde jag igenom regnväder efter regnväder, och för varje gång jag behövde slå på vindrutetorkarna försvann litet av hoppet. Tänk om det skulle bli för dåligt väder nu när jag äntligen hade chansen… Fortsätt läsa ”Jag sprang i går kväll (throwback)”

Penna mot papper (throwback)

Kan ni höra hur det låter? Skrapet och prasslet av penna mot papper. Bladvändningarna. Och så känslan av att se orden flöda ut på pappret. Den mörka skuggan av bläck eller blyerts på handens smala gavelsida. Penna mot papper är något helt annat än knattret från ett tangentbord och Times New Roman på en dataskärm. Men vi kan ta det hela ett steg till om du vill – häng med!

Fortsätt läsa ”Penna mot papper (throwback)”

Vintersol

När rullgardinen går ner i november och det blir svart så är det lätt att misströsta. Mörkt är det, och mörkare blir det, hela vägen in i hjärtat. Så kommer midvintersolståndet, och året vänder. Året vänder, men inget händer. Känns det som. Tills vintersolen visar sig. Fortsätt läsa ”Vintersol”

Komosse

Egentligen skulle jag väl inte skriva något alls om Komosse. Ju fler som känner till det, desto fler får jag trängas med när jag åker dit. Å andra sidan så vore det missunnsamt av mig att inte berätta något om vilken upplevelse det är att åka dit och njuta av en mycket speciell natur. Fortsätt läsa ”Komosse”

Industrifrukost 2.0 (throwback)

Där jag jobbar äts det industrifrukost. Mellan 09:00 och 09:15 läggs arbetet ned, och hela avdelningen sätter sig runt fikabordet och äter varsina två mackor med en svart kopp kaffe till. Vi drar höhöhö-skämt, pratar om ditten och datten, och när det kommer någon som inte hör till avdelningen och vill ha någonting gjort före 09:15 så säger någon något om kyrkstöten, varpå vi höhöhö-skrattar och dricker upp den sista slurken ur kaffekoppen. Precis så här har vi gjort så länge som jag kan minnas, och jag har både lärt mig att äta industrifrukost och att älska det.

På det där andra stället äts det också industrifrukost vid ungefär samma tid som hos oss. Skillnaden är att hos de där andra intas frukosten gemensamt och från en väl tilltagen buffé. Alla äter samma saker samtidigt i samma rum, och efter en stund infinner sig det som jag brukar kalla för kumbaya-känslan. Fattar ni vad jag menar? Inte? Jo men lyssna då.

Det som händer är att verkligheten blir litet suddigare i kanterna. Alla ljud blir litet mjukare, och ljuset blir litet softare. Det brukar aldrig dröja särskilt länge innan någon tar fram en akustisk gitarr med ett fredsmärke på och drar ett par ackord. Han ser uppfordrande på någon av damerna som tar upp sången, först litet tvekande, men snart med djup och intensitet. Alla faller in, och plötsligt sitter några med enkla rytminstrument i händerna, och musiken stiger mot taket.

En getherde går förbi utanför, stannar till och tar fram sin panflöjt. Getterna lägger sig ned och bräker fridfullt medan de diar sina ungar, och herdens flöjttoner harmonierar diskret med sången och ungefär här lösgör sig de unga och oförstörda från oss andra och framför en sällsam men sensuell dans runt buffé-bordet. Det masseras axlar till höger och vänster, det kompiskramas och någon börjar odla ekologiska grönsaker iförd fotriktiga skor.

Keruber kretsar runt lamporna i taket, och feér sprider stjärnstoft mellan borden. Det är ljusår till två mackor och en slät kopp kaffe, och du inser snart hur farlig situationen blivit. Egenartens bevarande är själens frälsning, och två mackor med kaffe slår panflöjt och stjärnstoft. Varje gång.