Jag skulle säkert ha kunnat göra något vettigt med tiden, som till exempel att tvätta, städa, diska eller fixa något som behövde fixas. I stället tog jag på mig träningskläderna och sprang en timme. Sedan tog jag en snabb dusch, drack en nyttig milkshake på mjölk, äpple, kanel och dinkelspån och gick därefter ner i källaren och övade på en av de sånger jag drömmer om att sjunga.

Och jag hade inte dåligt samvete alls. Inte ett dugg.

Barnen och familjen är inte mitt allt, säger Anna, och delvis håller jag med. Man måste få ta en paus i föräldraskapet emellanåt och göra något helt annat för att kunna vara en bra förälder när pausen är slut. Så långt allt väl. Men familjen och barnen måste alltid komma i första hand tycker jag. Kan man annars verkligen njuta av sin ledighet?

Falling Down

Jag måste se om den här en gång till. Kanske för sjätte eller sjunde gången i ordningen, men det stör min fru mer än det stör mig. Det som stör mig är att jag kan se mig själv i Michael Douglas’ rollfigur.

Inte så att jag går bärsärkagång i närbutiken eftersom läsken kostade mindre när jag var barn. Inte heller blir jag förbannad eller ens förvånad när burgaren på donken inte ser ett dugg ut som på bilden. Och suidice by cop ligger väl inte helt för mig heller. Åh nej. Inget av det.

Det som stör mig är att jag alldeles för enkelt blir arg och höjer rösten i stället för att andas in och fundera över en annan lösning. Det ligger inte för mig att ta till våld, men att bli arg och höja rösten är ett hot om våld och således bara en eller ett par nyanser från våldet i sig. Och det stör mig.

Hur lär man sig tålamod? Hur lär man sig att andas in och fundera över en annan lösning i stället för att bli arg och höja rösten? Säg det, den som kan.

Ofta Astrid Lindgren. Ännu oftare Eliot eller Ekelöf. Eller Sandburg. Eller Fantomen-äventyr jag läste som barn. Gamla sunkiga porrnoveller. Snoilsky. Tegnér. Runeberg. Stagnelius. Sade jag Eliot? Det gjorde jag nog. Ord och bokstäver.

Om kriget kommer. Biggles. Eco. Focus uppslagsverk. Pippi Långstrump åker till Söderhavet. C.S. Lewis. Tolkien. Lovecraft. King. Lapidus. Ajvide. Herbert. Gogol. Min skattkammare. Lagerlöf. Ferlin. Joyce. Inte Proust. MacBride. Shakespeare. Manualer. Mjölkpaket. Donne. Blake. Shelley. Keats. Yeats. Whitman. Singer. Strindberg. Almqvist. Bellman. Stålmannen. Kataloger. Rymdens Hjältar. Järnmannen. X-Men. Spindelmannen. Rowling. Bokstäver och ord.

von Krusenstjerna. Theorin. Kallentoft. Hellberg. Palm. Hackos. Maus. Dhammapada. Johannes. Markus. Lukas. Matteus. Genesis. Leviticus. Deutoronomium. Job. Mumonkan. Från A till Ö. Fem myror. Sendak. Hellsing. Voltaire. Flaubert. Zola. Dickens. Brontë. Slitz (på 80-talet). NME. Media för Musiker. White Dwarf. Dostojevskij. Martinsson. Moberg. Lundkvist. Ferlin. Larsson. Majakovskij. Blavatsky. Achmatova. Hemigway. Boye. Södergran. Bellman. Wivallius.

Ord. Och Bokstäver. Och till det all musik. På så sätt formas ett liv – om och om igen.

Beautiful Blogger Award

Jag skickar bollen vidare, men ber även att få erinra om några små detaljer som följer med utmärkelsen:

• kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den (check!)
• tacka och länka till den som nominerade dig (check!)
• nominera sju andra bloggare och länka till dem (check!)
• berätta sju intressanta saker om dig själv (check!)

Sju intressanta saker om mig själv:

1. Jag kör hellre en Multivan än en sportbil.
2. Jag gillar fortfarande psychedelic trance i smyg.
3. Jag är aldrig rädd när jag går i skogen.
4. Jag är alltid litet rädd när jag kör bil i storstäder.
5. Även jag är svag för latte.
6. Drömmer om att får se Hellraiser dubbad till norska.
7. Har gott hopp om den här hösten.

Nedan följer sju bloggar jag vill uppmärksamma, utan inbördes ordning:

1. The Heart Always Beats in the Now
2. Fotograf Johanna Syrén
3. Alla har en bok inom sig
4. Arga bibliotekstanten
5. Dåliga mamman
6. Språkfålen
7. Fredrik Strage

Runslingor

Det enda som slår att lyssna på den är att sjunga den. Just nu i alla fall. Så enkelt är det.

Men så enkelt är det inte egentligen. Man kan inte bara sjunga den själv. Man måste vara två. Får stämmorna inte slingra sig runt varandra i mjuka kurvor och lekfullt leta sig in under eller mellan eller över så blir musiken bara så platt. Fortfarande så vacker, men också så platt.

För stämmorna ligger varandra så nära. Kretsar runt varandra. Ibland och tillsammans delar de en ton precis som när fingertoppar möts oväntat och flyktigt innan man förläget drar händerna åt sig. De turas om att bära melodin och att ligga litet över eller litet under. Ibland litet före eller litet efter, men alltid i fas till slut. Och Gud är så nära, hela tiden.

Ganska enkelt, egentligen. Och det enda som slår att lyssna på den är att sjunga den. Prova själv så får du se!

Dagen efter känns det i benen att jag sprungit, men det är inte träningsvärk eller stumhet utan en behaglig känsla av fullhet eller mättnad eller hur man nu skall uttrycka sig. Sköna ben tänker jag, men räcker det för att förstå? Tänk tillfreds. Tänk ro. Tänk stillheten efter ett väl utfört arbete. Tänk stillsam försiktig njutning. Tänk salta vattendroppar som gnistrar i solskenet. Iskallt vatten i ett stort glas. Fin sand mellan tårna. Där någonstans.

Och det är just den känslan som gör det värt besväret. Sköna ben!

Plastic Surgery Disasters

Plastic Surgery Disasters. River dödsskönt i kistan. Jag har den både på vinyl och på CD, men allra mest i huvudet. Tobben hette han som jag lånade skivan av och han hade originalet med en rejäl booklet med riktigt knepig collage-konst av Winston Smith. Too Drunk to Fuck hette deras största hit. Kill the Poor, Holiday in Cambodia och California Über Alles var några andra riktiga pärlor. Men den skiva jag gillade allra bäst var Plastic Surgery Disasters, som med endast något enstaka undantag är mangel rakt igenom.

Why are you such a stupid asshole? Would you really like to know? Well, pay a fee, remove your clothes and the vet will show you how.

You went to school where you were taught to fear and to obey. Be cheerful, fit in, or someone might think you’re weird.

Life can be perfect, people can be trusted, someday I will fall in love and have a nice quiet home of my very own, free from all pain, happy and having fun all the time. But it never happened, did it?

Dead Kennedys hette bandet som blästrade mina trumhinnor under mina stormiga ungdomsår. Die-hard hardcore-punk med sinnessjuka voodoo-surfer-gitarrer och världens i särklass fulaste basist. Och med udden riktad uppåt, hela tiden uppåt. Numera stämmer de varandra över rättigheter och royalties. Även de mest kallhamrade rebellerna växer upp och inser att det finns ett liv efter pensionen också.

Men fram tills dess låter jag piskmanglet vina i mitt huvud. Där låter det allra bäst nämligen.

Så jag tänkte att jag skulle hitta en bild på boken och kanske en länk, men jag kammade noll. Däremot hittade jag en extremt smaklös truckerkeps med en zen-cirkel på. Eller smaklös förresten – kanske gör jag fel som dömer ut den. Har kepsen en buddhanatur? Är detta den allvarligaste av frågor? Förlorar jag min egen buddhanatur om jag svarar ja eller nej?

Kanske skall jag gå och diska min skål.

Det gick åt två maskinomgångar för att alla delar skulle komma med, och efteråt handtorkade vi bitarna en och en med diskhanddukar. Nu, efter ett par veckors intensivt användande, är de inte längre lika fräscha om när vi torkat dem klar, men någon skum beläggning har vi inte sett till ännu. Lilla P leker med legot på sitt sät, och är inte särskilt intresserad av syskonens hjälpsamma byggen. Så kan det vara!