Morgon i Döda Skogen

Jag vaknade i vanlig ordning tidigt den morgonen och kunde inte somna om. Klockan var halv fem och jag kunde lika gärna gå upp och gå ut. En promenad är aldrig fel. En promenad gör alltid gott.

Så jag tog på mig och gick ut, och kanske snart hittade fötterna sin väg över gräset ner mot sjöstranden. En katt med alldeles för lång svans gjorde mig sällskap, och den blåst som fört oss hem kvällen innan hade mojnat. Allt var lugnt.

Lugnt, eller mer eller mindre trasigt. Och när jag gått ett stycke fann jag mig i Döda Skogen. Marken hård och kall under mina fötter. Plaketter med trädens namn fastspikade på träden. Vättern som brusade och slog mot strandkanten. Stigar som vindlade fram och tillbaka mellan träden, och jag som följde dem fram och tillbaka.

Och jag var inte ensam. Har man musiken så är man aldrig ensam.

Där gick jag mellan de döda träden och läste deras namn, ett efter ett. Och där ekade musiken i mig, och där rann värmen upp genom mig och fyllde ögonen långsamt nerifrån för att sedan rinna nerför mina kalla kinder. Resten av dagen blev en kamp mot sorgen och smärtan som äter mig inifrån med glupande käftar. Kampen är inte över ännu.

Till slut såg jag solen gå upp över Omberg. Den rosenfärgade Eos drog sina skimrande fingrar över himlen, mobilen vaknade till liv och jag var inte ensam längre. Tack Gud för den uppfinningen…