Taizé
Jag har återigen drabbats av det heliga. Taizé. Lyssna här på ett riktigt bra solo. Och i mig har en längtan fötts – att en gång få delta i en Taizé-mässa. Eller att bara få sjunga mig in i evigheten.
Och det känns som om jag släppt kontakten med hårdrocken. Ingen mer black metal som det känns nu. Ingen mer metal alls. Vad är det som hänt? Men det känns ändå inte fel. Jag kunde sitta tio timmar på raken med den ena skivan värre än den andra, men jag känner inte det behovet längre.
Inte för att jag inte gillar musiken längre, för det gör jag. Utan kanske mer för att jag vaknat upp och insett att den musiken inte är för mig längre, och att det finns så mycket annan musik som återstår att upptäcka, och som jag faktiskt kan lära mig och njuta av tillsammans med andra. Inte nödvändigtvis i ett religiöst sammanhang men Gud är väl alltid med även om man kanske inte låtsas om det till vardags?
Och Gud så skönt det skulle vara att få sjunga en timme eller två, eller varför inte en hel kväll när man ändå är i gång? Men jag tar en bit varje dag, och plinka sopranstämman med höger hand och tenorstämman med vänster. En dag är jag där, och då blir det så mycket roligare att sjunga tillsammans.
Kanske kommer man närmare Gud genom sången. Kanske är det så för mig att vägen till Gud går genom musiken – att jag genom musiken kan följa spåren till det heliga. Kanske är det så att frälsningen finns där någonstans. Om jag nu vill bli frälst vill säga. Kanske nöjer jag mig med att lyssna på vacker musik och att emellanåt också sjunga den. Eller att en gång få delta i en Taizé-mässa. Vilket som.
Det är absolut säkert så, att man kan närma sig Gud genom musiken. För mej är det just nu det enda som kan räknas som en aktiv tro. Men det kanske är gott så. Jag är inte säker på att det skulle räcka om jag sjöng själv, men tillsammans med andra så funkar det.
Att sjunga ensam är roligt, men att sjunga i kör är roligare! Och allra roligast är när man tillsammans med andra höjer ribban och går utöver sin egen förmåga, och det är då som dörren till det heliga öppnas!
Egentligen går det inte att jämföra, men ändå: När man föder barn går det bäst om man släpper kontrollen och bara följer med sin egen kropp, utan att tänka och intellektualisera så mycket. Så är det på nå’t vis med sången också. Det som i lyckade fall händer då i klangen tillsammans med de andra vill jag tro är någon slags andlighet. Det är roligt att sjunga alla sorters sånger i kör, men den där känslan av ett annat medvetandetillstånd, den uppstår inte i musik av alla slag.
Jag ser ju att det där verkar svårartat flummigt, men jag kan inte beskriva det bättre än så.