Marcus Birro vill inte jobba
Marcus Birro vill inte jobba. Han vill arbeta. Eller vad han nu menar. Läs själva så får ni se.
Som jag förstår det så menar han att det finns en rättighet att bli försörjd om man hellre vill följa sina drömmar. Men denna rättighet innebär i sig ett problem: skall alla ha rätt att bli försörjda eller omfattas bara några få av den rättigheten? För vem skall stå för försörjningen om alla skall följa sina drömmar? Och om rättigheten till försörjningen bara gäller några få så måste ju någon bestämma vem som skall åtnjuta detta privilegium. Att Birro räknar in sig själv i denna privilegierade skara torde vara uppenbart för alla som följt hans författarskap.
Dessutom vittnar hans text om ett bottenlöst förakt för de som faktiskt gjort hans existens som författare möjlig: alla de fähundar och löneslavar som genom sitt arbete och inbetalade skatter betalat hyran och satt spriten på bordet åt den som hellre följer sina drömmar än själv bidrar till sin försörjning.
Och mina tankar går än en gång osökt till Stephen King, en av världens mest framgångsrika författare och dessutom en av Birros egna favoriter. Mina tankar går även till de svenska arbetarförfattarna som hittade tid att skriva och på så sätt följa sina drömmar när arbetsdagen var slut, när barnen var lagda och när disken var torkad och uppställd i skåpet. Ingen av dem krävde att någon annan skulle försörja dem. Ingen av dem gjorde anspråk på att vara en av de privilegierades skara.
Men för oss fähundar och löneslavar återstår inget annat än att träla vidare med det vi gör för att morgondagens författare och konstnärer skall kunna utmana systemet, gå sin egen väg och förverkliga sina drömmar med hyran betald och spriten på bordet. Och för oss fähundar och löneslavar som dessutom när en dröm om att en dag kunna ge ut en bok återstår inget annat än att träla vidare med det vi gör och att dessutom hitta energi att skriva på den tid som gives när dagen är slut, när barnen är lagda och disken undanplockad.
Bästa Johannes!
Vilket bra inlägg! Stående ovationer från en brunbränd Apa. Exakt det där har jag funderat över många gånger. Jag har vänner som är konstnärer och skådespelare. De klagar över att alliansen blivit tuffare med kulturpengar. De tar förgivet att de ska bli försörjda av staten bara för att de valt att ha sin hobby som yrke.
Johannes, om jag hade kunnat skulle jag gärna blogga, skriva böcker, sy, ta hand om växter och måla dagarna i ända. Att få pröjs för en hobby känns helt befängt. Jag sliter för mitt levebröd och tiden som blir över, tiden som blir kvar när barn, sambo och vänner fått sin del. Den tiden är min och den tiden är dyrbar.
Att leva på sin hobby är helt OK. Jag unnar Stephen King (och för all del även Marcus Birro) varje spänn han drar in på sina böcker. Men jag vill inte lägga en krona på unga och arbetsföra människor som vill gå sin egen väg och utmana samhället samtidigt som de kräver att samma samhälle skall ge dem pengar utan motprestation. Det är du och jag som betalar festen nämligen, och skall jag vara med och betala så vill jag också veta vilka som är bjudna…
Hej igen!
Jag menar såklart inte att det är befängt att tjäna pengar på sin hobby. Jag tycket som du att det är roligt att Stephen King säljer böcker. Det jag menar egentligen är att jag håller med dig. Helt och hållet.
Marcus Birro har jag inget ömmande hjärta för, det mesta han uträttar tycker jag inte om. För mig är Marcis Birro en bitter, ångestfylld gapkäft som spyr obarmhärtig galla över andra, men samtidigt begär att dessa skall bära honom. Din inlägg är så träffande och som du säkert kan läsa mellan raderna instämmer jag helt i din slutsats!