Ni som känner mig vet att schlager inte riktigt är min grej. Att sjunga däremot, det är min grej. Framför allt att sjunga i kör, och det gör jag gärna. Och jag sjunger även schlager om min kör sjunger schlager. Hur skulle det annars låta?

Förra veckan var det schlager hela tiden känns det som. Lena Ph, Linda Bengtzing, Brandsta City Släckers, Christer Sjögren, Nanne Grönvall och så vidare, hela vägen in i Carolas evighet. Litet för mycket schlager för min smak, särskilt som det inte riktigt är min grej. Två konserter gjorde vi: en renodlad schlagerkonsert och en blandad. Tack Gud för den blandade, för det blev litet för mycket av det där andra.

Och nu när det är över så ser jag framåt och hoppas på en framtida Bach-konsert. Eller en Kent-konsert. Eller varför inte en konsert med barnvisor?

Vi får se hur det blir. Nu får jag ju vila rösten fram till augusti, och det kan jag behöva efter alla oooh- och aaah- och ååå-stämmor. Lagom är som bekant bäst…

Jag hittade Verdis Requiem på dubbel-CD med Jussi Björling för fem spänn på ICA. Jag slog till med en enda gång, tog spenderarbyxan på och halade läder. Fem spänn är inga pengar för nästan två timmars kulturell stimulans.

Men på vägen till kassan drabbades jag av en tanke. Vad tänker Jussi om detta? Tänker han att wow, folk kommer fortfarande ihåg mig och köper mina skivor? Eller tänker han att fam, de säljer mina skivor på ICA för fem spänn?

Ingen vet, allra minst jag. Och vi lär aldrig få reda på det heller. Men om du läser detta, Jussi Björling, så vill jag att du skall veta att du är ihågkommen och att det är synd och skam att dina skivor säljs för fem spänn på ICA, men att det också är en välgärning att de kostar just fem spänn. Alla kan ta spenderarbyxan på och shoppa loss på musik som de inte kanske inte köpt annars. På så sätt blir du ihågkommen litet längre…