Author Archives: Johannes

Förvriden av Frida Arwen Rosesund

Posted on by
Reply
Frida Arwen Rosesund: Förvriden

Frida Arwen Rosesund: Förvriden

Känner ni som jag att det finns böcker som man skulle vilja läsa för första gången en gång till? Ni vet. Inte läsa om, utan läsa för första gången. En gång till.

För första gången är så speciell, eller hur. Första duschen efter att man rakat huvudet och vattendropparna träffar hud som inte varit bar på decennier. Första gången man har bra sex och exploderar i vetskapen att inget man gjort hittills i livet kommer i närheten av det man gör nu. Första gången man möter sitt nyfödda barns blick och ser evig visdom. Första gången man hittar sin röst och sjunger tillsammans med någon annan och ser hur dörren till det eviga ljuset öppnas på glänt. Ni fattar.

Förvriden skulle kunna vara en sådan bok. En bok som man skulle vilja läsa för första gången en gång till. Ni vet.

Ja, jag är säker på att ni vet…

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Posted on by
1
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn Foto: © UNICEF/Asselin

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn Foto: © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här:unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Ett hjärta av guld

Posted on by
1

I går skickade jag äldste pojken till Göteborg där han skall praoa hos sin farbror. Min bror, alltså, men det fattade ju alla, eller? Hur som. Pojken min var litet fundersam och inte så litet nervös inför resan. Han ville verkligen, och han ville verkligen inte. Samtidigt.

Och så träffade han på sin gamla dagisfröken på ICA i Limmared. Och ja, jag vet att det inte heter dagisfröken, och jag vet också att ICA i Limmared inte betyder jack shit för de allra flesta av er, men det var där det hände och det är det jag berättar om. Hon var där, och hon känner honom så väl eftersom han gått på hennes dagis. Hon var där, och hon såg precis hur det var fatt.

När jag hämtade Pella så berättade hon det som jag redan visste, men så glad jag blev ändå. För det var ju trots allt ganska länge sedan som äldste pojken gick på dagis, och man måste ju ha förståelse för att dagisfröknar inte kan hålla allt i huvudet hela tiden hur länge som helst.

Den förståelsen har jag, men helt i onödan den här gången eftersom hon såg och hon mindes och som jag ser det så kan det bara betyda en enda sak: dagisfröken har ett hjärta av guld, och hennes hjärta av guld känner inga gränser. Och bättre än så blir det inte. Rätt person på rätt plats är oftast en som har hjärtat på rätt plats, och med ett hjärta av guld så blir det inte mer rätt. Tack för det, Iva!

Vart skall då tummetotten?

Posted on by
Reply

In i tummetottehålet förstås. Det vet ju minsta småbarn, eller hur? Eller hur. Men hur går det till då? Vi låter Pella berätta.

Först visade Pappa vad tummetotten var. Som om jag inte visste det allaredan, men det verkade som om Pappa tyckte det var viktigt, så jag höll med och höll god min. Sedan visade Pappa vad en tumvante var, och att det i tumvanten finns ett tummetottehål som tummetotten skall in i när man tar på vanten. Som om jag inte visste det allaredan, men det verkade som om Pappa tyckte det var viktigt, så jag höll med och höll god min. Till slut tog vi på oss tumvanten, och stoppade tummetotten i tummetottehålet.

Och där föll litet av glädjen bort. Unga Fröken visste ju redan hur allt skulle vara! Visst blir man glad för det också, men…

…det är viktigt för Pappa att få veta bäst, så till en början verkade jag konfunderad över vart tummetotten skulle och fick lägga band på mig för att inte visa att jag redan visste. Och när det blivit litet varmare…

…tänkte jag att tiden är mogen för fingervantar. Sagt och gjort, och nu visste jag att det skulle bli en hel del pill när spretande och ostyriga frökenfingrar skall in i sina respektive hål. Att dessa fingrar i andra sammanhang kan vara nog så flinka och finurliga, det visste jag. Pillefingrar kallas det när små fingrar på små händer snabbt listar ut hur man skall öppna den barnsäkra lådan och komma åt saxen och fingerfärgen. Snabbt och tyst går det…

…men nu var det ju fingervantar vi pratade om, Pappa, eller hur? Och fingervantar var inget svårt alls sedan jag bemästrat principen om tummar och fingrar och om de hål som passar för dem. För kan man tummetottehålet, så är det inte svårt alls att lista ut vart pekisen skall, vart långebrand skall och så vidare. Tro inte att jag inte vet, Pappa, det är bara det att jag vill att du ska få känna dig vuxen emellanåt. Jag KAN alla fingrar.

Och så är det väl. Man tror som pappa att man har koll på sina barn men det räcker att man vänder bort blicken för ett ögonblick eller bara blinkar så står mopeden där på uppfarten och det enda man kan hoppas på då är att Unga Fröken tar vantarna på sig innan hon puttrar iväg. Vart hon skall kan ju ingen veta men vart tummetotten skall det vet vi ju båda: in i tummetottehålet!

Lunchlatte

Posted on by
Reply

Latte med dubbel espresso på Fiket är mer än bara kaffe. Det är en öppning uppåt mot någonting större och bättre och en åsnespark i arslet. Samtidigt.

Jävla gott kaffe!

Jävla gott kaffe!

Kaffet är så gott att jag utan större besvär har överseende med att trekantsmackorna är slut och att jag får nöja mig med en vanlig rund fralla. Jag kan leva med det.

Och så blir det nog helg till slut även för mig. Bara en ridning och en fotbollsträning utöver däckbyte på två bilar. Det kunde varit värre…

I drömmarnas trädgård…

Posted on by
Reply

…skiner alltid solen. Ni vet sådär vackert som solen kan skina när den silar ned mellan trädkronorna. Lagom med ljus, och lagom med skugga. Alltid, alltid lagom.

I drömmarnas trädgård

I drömmarnas trädgård

Till drömmarnas trädgård kommer Iggle-Piggle när han somnat. Där väntar hans vänner, Upsy Daisy, Omniboerna och Makka-Pakka, och tillsammans gör de trevliga saker i ett lagomt tempo. Alltid, alltid lagomt.

Och just det där tempot är så behagligt. Precis lagom behagligt. Inga excesser. Allting sker lugnt och fint och när dagen är slut och alla går och lägger sig så åker Iggle-Piggle hem igen. Cirkeln sluts och till kvällen kan allt börja om igen.

Min favorit bland barnprogram. Pellas också!

Det räcker att lyfta blicken

Posted on by
Reply

Det räcker med att lyfta blicken så ser jag den, och när jag ser den så är jag där. Inne i bilden. I den bilden och i alla andra bilder som också är den bilden. Jag har sett den förut nämligen. Ofta.

Salvador Dalí

Salvador Dalí

Första gången var 1990 på Louisiana i Danmark. Salvador Dalí-utställningen. Jag fick med mig en poster hem från den utställningen, och den följde mig mellan alla de lägenheter jag bodde i tills den slutligen försvann, och på den postern har jag sett den allra oftast.

Men jag har sett den i verkligheten också, massor av gånger. Alltid med den kvinna jag älskar, men aldrig på riktigt samma sätt. Jag och Dalí ser nog världen litet annorlunda, och för det är jag tacksam. Inte heller älskar vi samma kvinna, och även för det är jag tacksam. Men allra mest tacksam är jag för att jag fått den bilden och för att jag kan se den om och om igen, bara genom att lyfta blicken.

Bara genom att lyfta blicken.

Flow är the shit

Posted on by
Reply

Förstår ni vad jag menar? Inte? Det är det här som jag är ute efter. Känslan jag jagar, och som jag hittar på onsdagar. Flow är the shit.

According to Csikszentmihalyi, flow is completely focused motivation. It is a single-minded immersion and represents perhaps the ultimate in harnessing the emotions in the service of performing and learning. In flow, the emotions are not just contained and channeled, but positive, energized, and aligned with the task at hand. To be caught in the ennui of depression or the agitation of anxiety is to be barred from flow. The hallmark of flow is a feeling of spontaneous joy, even rapture, while performing a task although flow is also described below as a deep focus on nothing but the activity – not even oneself or ones emotions.

via Flow psychology – Wikipedia, the free encyclopedia.

Villkorslös respekt

Posted on by
Reply

Cecila Verdinelli skriver om de människor som saknar fallenhet för privat lycka och hon menar att även dessa är värda respekt trots sina tillkortakommanden. Hon radar upp flera exempel på misslyckade människor: porrsurfare, alkoholister, tjockisar och de som sviker sina barn, och uppmanar sedan oss andra att visa dem respekt.

Porrsurfaren kan mycket väl vara den som skriver de skarpaste samhällsreportagen, ­alkoholisten kan vara den som kämpar för att bevara en grodart, den som svek sitt barn kan vara världens bästa lärare, den som väger 150 kilo kan skriva en banbrytande avhandling i biokemi.

Respekten är alltså villkorad. De misslyckade måste prestera för att vara värda den respekt som vi andra förbehållslöst visar varandra. De måste visa att de är värda vår respekt, och det är ett krav som inte ställs på de lyckade. Dubbelbestraffning? Ja, dubbelbestraffning.

Någon som minns Paul Potts? Susan Boyle? Eller nu senast Shy Boy? Feta, fula och med konstiga tänder. Hånade och förödmjukade tills de öppnar munnen och presterar. Då duger de minsann, men inte förrän då. Då får de respekt.

Jag skall tänka på det litet extra i kväll när jag försummat mina barn efter bästa förmåga. När jag sitter med whiskeyflaskan och toapappret redo bredvid datorn med min tjocka mage hängande över kalsongerna, då skall jag tänka på att även jag duger den dag jag presterar. Att även jag är värd respekt. Eller så tänker jag att ingen kan kräva mer av mig än att jag gör mitt bästa, för gör jag mitt bästa så kan jag ju inte göra mer, eller hur? Och förtjänar jag inte någon respekt ens då så kan Cecilia Verdinelli och alla andra fina människor kyssa mig där bak, för den typen av respekt klarar jag mig utan.