Jag tänkte mig ett citat från en av mina favoritfilmer som skulle passa alldeles ypperligt en dag som denna men jag fegar ur och nöjer mig med en liten bild i stället så får ni fundera litet själva på vilken film och vilket citat jag menar. En kexchoklad till den som gissar rätt.
Lester Burnham
Det kostar på att vika ner sig men jag tröstar mig med att måste man så måste man och jag måste. Vem sade att livet skulle vara lätt? Inte jag i alla fall.
Man kan tycka att jag är galen som självmant går upp tidigt på söndag morgon, och jag håller väl delvis med själv om att det är så. Å andra sidan så får jag ett par timmar innan huset vaknar där jag är mol allena och inte störs av något. Det är baksidan med att ha massor av barn: man får aldrig chansen att vara ensam.
Eller ensam kanske är fel ord. Ensam är man om man hänger dag ut och dag in i ICA-cafeterian och hoppas att någon man känner bara litetgrand kommer förbi och säger hej. Eller om man hamnar i ett sällskap som bara pratar fotboll när man själv vill prata rockenroll. För sig själv kanske är bättre. För sig själv. Jo, det är nog bättre.
Men så kommer baksidan av att gå upp tidigt och det är att jag somnar tidigt på kvällen, eller i alla fall borde somna tidigt på kvällen. Eller att jag inte orkar hålla mer än tusen saker i huvudet samtidigt och därför inte klarar att läsa en bok ens utan att tappa tråden efter en sida eller två. Och tappar jag tråden efter en sida eller två så förlorar läsningen sin tjusning, och vad är poängen med att läsa då?
Söndag morgon, och allt är stilla. Allt är bra. Måndag förmiddag och jag far som en flipperkula fram och tillbaka: helt utan styrsel eller egen vilja men alltid på väg. Utan kontroll men alltid beredd på allt. Åt alla håll samtidigt och sedan tillbaka igen. Om och om igen.
Vi fick ett reklamutskick från PennyGirl för snart en månad sedan, där vi erbjöds att bli medlemmar i en klubb för flickor som gillar hästar och dessutom få ett imponerande introduktionspaket med en mängd olika saker med hästanknytning. Vår dotter som gillar hästar tömde sin spargris och räknade ihop kostnaden för välkomstpaketet och det obligatoriska första bokpaketet, och sedan gjorde vi beställningen tillsammans.
Samma kväll fick vi en orderbekräftelse där det stod att vi bara behövde vänta ”någon vecka” på det första PennyGirl-paketet, och därefter började vi vänta. Vi väntar fortfarande efter nästan tre veckor.
Så i morse ringde jag kundservice på PennyGirl, som till en början var tillmötesgående och förstående, men som sedan meddelade att paketet skulle komma först om ytterligare tio dagar. Ytterligare tio dagar alltså? Japp, ytterligare tio dagar.
Och jag kan ju ha räknat fel, men tre veckor plus tio dagar är litet mer än ”någon” vecka om man nu skall vara pillimeternoga, och det skall man ju. Särskilt om man har en dotter som för var dag som går blir mer besviken eftersom paketet inte kommer, och som kommer att bli än mer besviken när hon får reda på att det kommer att dröja tio dagar till.
Jag som pappa är också besviken och som konsument tycker jag att ett minimum av anständighet är att en leverantör meddelar beställaren om beställningen blivit försenad, särskilt om man i sin orderbekräftelse anger en leveranstid på ”någon vecka” och sedan efter tre veckor och en försiktig påstötning lägger ytterligare tio dagar till leveranstiden. Särskilt, dessutom, om mottagaren är ett barn som varje dag frågar om sitt paket och som varje dag blir besviken eftersom paketet inte kommer..
Skämmes, tamigfan. Steget från missnöjd kund till arg pappa är inte särskilt långt om någon nu trodde det.
Kontorsjobb är bra på många sätt, men jag tappar lätt kontakten med världen utanför. Jag kan förstås se den genom fönstret och ibland höra ljudet av den men mer än så blir det aldrig. Andas den kan jag inte.
Det är först när jag stämplat ut och öppnat entrédörren och gått ett par steg som luften kommer till mig och jag kan dra i mig det där första andetaget av vårluft eller vinterluft eller asfaltsvåt sommarluft. Det är först då som jag kan räta på ryggen och se uppåt och framåt i stället för rakt fram och ner. Det är först då som det känns hur unken kontorsluften egentligen är och hur illa jag mår av den.
Det första andetaget på dagen kommer när jag stämplat ut och är på väg hem och det känns oss emellan litet fel. Jag skulle nog vilja ha det annorlunda.
Ännu mer Ebba Grön är jag rädd. Beväpna er från We’re only in it for the drugs. Så arg och så levande efter mer än 30 år. Full av liv och full av vrede.
Jag var inte gammal när skivan kom och inte mycket äldre när jag först hörde den. Arg och full av liv var jag, men också ung och dum. Nu är jag inte längre ung utan bara dum känns det som. Jag tror nämligen att saker kan bli bättre.
Känslan är både futil och vacker. Jag vet ju bättre. Någon sa till mig att Johannes, det blir aldrig bättre. Det blir bara annorlunda. Bara annorlunda.
Jag vill inte att det skall vara så men så är det. Annorlunda alltså. Annorlunda är det, och annorlunda blir det. Ändå tror jag att saker kan bli bättre. Och jag skrålar med där jag sitter i bilen på väg till eller från jobbet. Vi tål litet bly i nackarna, ja vi tål litet bly i nackarna.
När jag kliver ur bilen tar verkligheten vid och jag gör den ena saken meningslösare än den andra. Eller saker som kanske har en mening för någon annan men som är mig helt egala på alla sätt.
Vi tål litet bly i nackarna, ja vi tål litet bly i nackarna
Nu 2012 har det gått 100 år sedan August Strindberg dog, och det skall ju firas i varje buske. Mannen som skrivit fler böcker än de flesta svenska läst. Mannen som enligt sägnen chockraggade Harriet Bosse med repliken – Vill ni ha ett barn med mig, fröken Bosse? Mannen som är vår störste författare någonsin. Yada yada.
Yada yada säger jag. Strindberg betyder jack shit för mig. Hans storhet är överdriven, och det han skrivit smeker knappast upp mig i brygga. Däremot kan jag tänka mig att fira honom varje dag under 2012 om det slutar där. Jag kan tänka mig att fira honom varje dag under 2012 om vi från och med 2013 och framåt firar Astrid Lindgrens år. Varje år.
Inte helt oväntat kanske, men det känns ändå märkligt att veckans dagar går så fort. Inte för att de någonsin gått långsammare, men det känns som om jag fick mer gjort före torsdag förr i tiden än vad jag får nu. Ändå gör jag ju så mycket mer nu än vad jag gjorde då.
Knepigt det där. En dag så vaknar jag upp och så är det helt plötsligt bara torsdag trots att det känns som tisdag. Eller onsdag lunch kanske. Onsdag eftermiddag allra senast. Och aldrig någonsin blir det tid över känns det som. Bara mer att göra.
På ett sätt är det ju skönt att tiden går fort, särskilt som man som jag är så trött att det knastrar i ögonvrårna. Då får man ju komma hem litet snabbare, och kanske komma i säng litet tidigare. Så man får sova litet mer menar jag, om man nu skulle vilja det. Jag vill inte sova bara, jag vill göra något annat som är STORT och FINT och som VILL UT men som jag inte förmår hantera där jag sitter framför datorn och skulle kunna få saker gjorda.
Men men. Torsdag är det ju i alla fall, och torsdag är ingen dålig dag egentligen. Den kommer för snabbt bara, och det är hela saken. Och tids nog kanske jag hittar ett ögonblick där jag har tid samtidigt som jag orkar, och det vore ju inte fel.
Hjalmar Söderberg säger det allra bäst i sin novell En herrelös hund: De andra hundarna luska sakta bort med svansen mellan benen; de kunna ju icke trösta och icke hjälpa.
Eller hur? När man själv eller någon man känner ställs inför det eviga och oåterkalleliga så finns det inga ord som räcker till. Smärtan är som vanligt ordlös.
Men man måste försöka tycker jag. Eller i alla fall vara tyst deltagande.
Ibland vaknar jag upp och inser att jag återigen drömt bort en bit av livet. Slöseri eller väl investerad tid? You tell me.
Och jag drömmer inte alltid om det där stora utan lika ofta om det där lilla. Som att överraska någon med god mat. Eller att gå barfota i strandkanten och känna sanden mellan tårna. Kanske att hitta rösten igen och sjunga vackert tillsammans med kören. Ibland att bara få sova tills jag vaknar.
Som ur en dröm vaknar jag upp och verkligheten är en annan. Spår av drömmen finns kvar som mjuka varma stråk där solen skiner och jag kryssar mellan dem. Står ut.
Hänsynslöst pendlar verkligheten mellan ytterligheter. Ena sekunden slår mitt hjärta i takt med min dotters, där hon ligger och sover bredvid mig. Så nära att jag kan känna hennes andedräkt mot mitt ansikte, och så rofyllt som bara ett barn kan sova. Nästa sekund lyfter mitt hjärta och flyger som en fågel utan ben. Aldrig landa, aldrig vila. Aldrig.