A blast from the past

Oj. Jag hittade en gammal kassett jag spelade in i min källare en gång för säkert tusen år sedan. Jag hängde mycket i den källaren på de tiden. Oftast ensam, men ibland i sällskap. Ibland kunde jag locka med mig någon ner som kunde spela ett instrument på riktigt och inte bara fuska så som jag gjorde.

Fostex 250

Fostex 250

Oftast var jag ensam, emellertid. Ensam med mina basar, min gitarr, min trummaskin och med bandspelaren som gick hårt. Så hårt att den en dag bara brummade sedan ett kretskort blivit så varmt att det krullat ihop sig som ett taco-skal. När jag tänkte skruva isär den för att se vad som gick att göra upptäckte jag att det fanns en knapp på undersidan som jag inte vetat om under de fyra år som jag haft bandspelaren och som jag bevisligen klarat mig utan.

Det var tider det. Och bara en enda kassett med fem eller sex låtar finns kvar. Så är det.

Storverk

Tänk om jag ändå hade orken. Och tiden. Viljan har jag i alla fall. Viljan att göra storverk och få ner alla de ord som jag har i huvudet på papper eller i alla fall i datorn. För jag har orden. Alla ord.

Och så är det väl. Kommer tid så kommer råd. Berättelserna finns där och kommer alltid att finnas där. En dag kanske ni får läsa…

Det räcker att lyfta blicken

Det räcker med att lyfta blicken så ser jag den, och när jag ser den så är jag där. Inne i bilden. I den bilden och i alla andra bilder som också är den bilden. Jag har sett den förut nämligen. Ofta.

Salvador Dalí

Salvador Dalí

Första gången var 1990 på Louisiana i Danmark. Salvador Dalí-utställningen. Jag fick med mig en poster hem från den utställningen, och den följde mig mellan alla de lägenheter jag bodde i tills den slutligen försvann, och på den postern har jag sett den allra oftast.

Men jag har sett den i verkligheten också, massor av gånger. Alltid med den kvinna jag älskar, men aldrig på riktigt samma sätt. Jag och Dalí ser nog världen litet annorlunda, och för det är jag tacksam. Inte heller älskar vi samma kvinna, och även för det är jag tacksam. Men allra mest tacksam är jag för att jag fått den bilden och för att jag kan se den om och om igen, bara genom att lyfta blicken.

Bara genom att lyfta blicken.

Villkorslös respekt

Cecila Verdinelli skriver om de människor som saknar fallenhet för privat lycka och hon menar att även dessa är värda respekt trots sina tillkortakommanden. Hon radar upp flera exempel på misslyckade människor: porrsurfare, alkoholister, tjockisar och de som sviker sina barn, och uppmanar sedan oss andra att visa dem respekt.

Porrsurfaren kan mycket väl vara den som skriver de skarpaste samhällsreportagen, ­alkoholisten kan vara den som kämpar för att bevara en grodart, den som svek sitt barn kan vara världens bästa lärare, den som väger 150 kilo kan skriva en banbrytande avhandling i biokemi.

Respekten är alltså villkorad. De misslyckade måste prestera för att vara värda den respekt som vi andra förbehållslöst visar varandra. De måste visa att de är värda vår respekt, och det är ett krav som inte ställs på de lyckade. Dubbelbestraffning? Ja, dubbelbestraffning.

Någon som minns Paul Potts? Susan Boyle? Eller nu senast Shy Boy? Feta, fula och med konstiga tänder. Hånade och förödmjukade tills de öppnar munnen och presterar. Då duger de minsann, men inte förrän då. Då får de respekt.

Jag skall tänka på det litet extra i kväll när jag försummat mina barn efter bästa förmåga. När jag sitter med whiskeyflaskan och toapappret redo bredvid datorn med min tjocka mage hängande över kalsongerna, då skall jag tänka på att även jag duger den dag jag presterar. Att även jag är värd respekt. Eller så tänker jag att ingen kan kräva mer av mig än att jag gör mitt bästa, för gör jag mitt bästa så kan jag ju inte göra mer, eller hur? Och förtjänar jag inte någon respekt ens då så kan Cecilia Verdinelli och alla andra fina människor kyssa mig där bak, för den typen av respekt klarar jag mig utan.

Den rosenfingrade Eos

I morse fläskade hon verkligen på. Eos alltså. Himlen brann i orange och rosa, men skogen höljdes ännu i dis och töcken. Vackert var det så det skar i hjärtat, även om min kamera och min förmåga att ta kort med den lämnar en del övrigt att önska.

Den rosenfingrade Eos fläskar på

Den rosenfingrade Eos fläskar på

Och vad gör man? Inte går det väl att sitta och tänka hemska tankar en dag som denna?

Cirkus Tigerbrand

Nu så här drygt 100 år senare och utan tillgång till trovärdiga vittnen så är det ju förstås omöjligt att veta vad det var Nils Ferlin hade för referenser när han skrev sin poesi. Och kanske gör det precis detsamma eftersom en bra text alltid står för sig själv men också manar till att gå litet djupare. Litet längre in. In bakom förlåten.

Tiger Brand

Tiger Brand

Och där hittar vi kanske en gammal cigarrlåda av yppersta märke, och kanske finns det ännu en svag doft av tobak i den. Och kanske finns där också ett barn som till slut får göra sin saltomortal inför sina föräldrars stolta blickar.

Man måste ha en utgång

Ibland känns det som om jag är flygledare mer än förälder. Jag har fem små plan vars position, kurs, höjd och hastighet måste övervakas och koordineras konstant i realtid, och där smärre förändringar för ett av dem sprider sig som ringar på vattnet och påverkar alla de andras. Till det kommer fasta installationer som visserligen inte ändrar på sig särskilt mycket men som jag ändå måste ta hänsyn till och kompensera för i mina beräkningar, och slutligen en verklighet som ligger utanför min kontroll men som ändå får ett avgörande inflytande på händelseutvecklingen.

Någon har sagt att en flygledare har världens mest beslutstäta jobb, men den som sade det kan aldrig ha hört talas om livet som småbarnsförälder. Dessutom är det så att flygledaren aldrig någonsin är ensam i flygledartornet och att han eller hon (inte hen) har en mängd tekniska hjälpmedel till sitt förfogande, samt att han eller hon (inte hen) är klar med sitt jobb när han eller hon (inte hen) stämplar ut och går hem.

En småbarnsförälder stämplar aldrig ut nämligen, och blir heller aldrig klar med sitt jobb.

Därför är det viktigt att ha en utgång, och min utgång är musiken. Utan musiken hade jag aldrig klarat att vara småbarnsförälder/flygledare särskilt länge. Utan musiken hade jag kraschat för länge sedan. Utan musiken som utgång hade jag varit borta sedan länge.

Man måste ha en utgång nämligen. Musiken är min. Vilken är din?

Fru Mozart

Fru Mozart

Fru Mozart

Oj vad tiden går. Det här hittade jag av en slump på jobbdatorn, från 2010: texten till ett mail jag skickade 2010 efter att jag och tvillingarna sett på Fru Mozart på bygdegården i Dalstorp.

Vi träffades som hastigast efter föreställningen Fru Mozart i Dalstorps bygdegård häromdagen, och jag vill än en gång tacka för en upplevelse som kommer att leva länge i mitt och i mina gossars minnen. Vi är inte så operavana ute i spenaten men ni lyckades med att fånga vår odelade uppmärksamhet under hela föreställningen, vilket är en bedrift eftersom två av oss bara är sju år fyllda och normalt sett gör helt andra saker än att lyssna på opera.

Mina tankar gick under föreställningen till de tomma stolarna i salongen och till alla de som valde att stanna hemma för att titta på Lyxfällan i stället för att gå på opera. Inte för att jag känner mig förmer än dem eftersom mina kulturella preferenser är annorlunda, utan mer för att jag unnar även dem att för ett ögonblick få en glimt av det Stora och det Vackra och det Eviga – allt det som konsten är och som vi som var där fick ta del av. Kanske var det ingen Stor och Vacker och Evig sak för er som hela tiden lever i konsten eller i alla fall har konsten som yrke, men för oss vanliga dödliga var det precis just det: Stort och Vackert och Evigt. Tack för det!

Tack även för att du tog dig tid att sätta dig på scenkanten efter föreställningen och tala med mina gossar. De sjunger som änglar med sina gossopraner men spelar hellre hockey just nu, och de behöver få se att det finns en annan värld än den de möter i bonnlandets Nittorp. Jag tror att du visade dem litet av den världen, och för det är jag oerhört tacksam.

Nu vet jag inte om Fru Mozart själv, eller Carolina Sandgren som hon heter, någonsin fick mitt mail, men det var roligt att läsa det och minnas den kvällen.

K. 626, Requiem i d-moll

Det är som att träffa en kär gammal vän som man inte sett på länge. Någon som är precis så som man minns honom, trots att tiden har gått och världen är en annan nu än då. Densamme, och ett kärt återseende.

Jag kan inte minnas när jag lyssnade på Mozarts Requiem sist, men det måste vara länge sedan. Bra länge sedan. Alltför länge sedan. Men så roligt att ses igen!

För världen är annorlunda nu. Inte helt men delvis, och musiken låter precis som då men den betyder något annat. Stormen river inte i kläderna längre, och solen skymtar vid horisonten. Och på samma sätt som svärtan fanns där då finns hoppet där nu. I musiken alltså, men det fattar du ju av dig själv.

Om man får tro dikten så tillkom requiet samtidigt som operan Trollflöjten. Nu är jag ju inte rätt person att diskutera intertextualitet i musiken, men det vore ju konstigt om inte den ena ekar litet i den andra. Källan är ju densamma, menar jag.

För en evighet sedan såg jag requiet uppföras i Göteborgs domkyrka. I maj skall jag se Trollflöjten på Göteborgsoperan. Däremellan har tiden gått och världen blivit en annan, men min förhoppning är att musiken kommer att vara densamma:som en kär gammal vän man gärna umgås med, och vars sällskap är lika njutbart trots att det var länge sedan man sågs. Konstigt vore det ju annars…

Vidrig amerikanska

Så hittar jag en gratis ljudbok på nätet som jag glatt laddar ner för att kunna njuta av på lediga stunder. Joseph Conrads Heart of Darkness, givetvis. Och så visar det sig att den är inläst på vidrig amerikanska av en glad amatör. Och ingen riktig hifi heller utan mer glatt amatörmässigt. Vad säger man om det? Besviken räcker inte till riktigt.

Men gratis var den ju i alla fall och kultur skall ju vara gratis nuförtiden. Och gratis är ju alltid gott, eller hur? Kanske smakar det litet bättre om det får kosta en krona eller två, och det är jag beredd att göra, särskilt om jag vet att pengen går till den som gjorde jobbet.