Oj. Jag hittade en gammal kassett jag spelade in i min källare en gång för säkert tusen år sedan. Jag hängde mycket i den källaren på de tiden. Oftast ensam, men ibland i sällskap. Ibland kunde jag locka med mig någon ner som kunde spela ett instrument på riktigt och inte bara fuska så som jag gjorde.

Fostex 250

Oftast var jag ensam, emellertid. Ensam med mina basar, min gitarr, min trummaskin och med bandspelaren som gick hårt. Så hårt att den en dag bara brummade sedan ett kretskort blivit så varmt att det krullat ihop sig som ett taco-skal. När jag tänkte skruva isär den för att se vad som gick att göra upptäckte jag att det fanns en knapp på undersidan som jag inte vetat om under de fyra år som jag haft bandspelaren och som jag bevisligen klarat mig utan.

Det var tider det. Och bara en enda kassett med fem eller sex låtar finns kvar. Så är det.

Tänk om jag ändå hade orken. Och tiden. Viljan har jag i alla fall. Viljan att göra storverk och få ner alla de ord som jag har i huvudet på papper eller i alla fall i datorn. För jag har orden. Alla ord.

Och så är det väl. Kommer tid så kommer råd. Berättelserna finns där och kommer alltid att finnas där. En dag kanske ni får läsa…

Det räcker med att lyfta blicken så ser jag den, och när jag ser den så är jag där. Inne i bilden. I den bilden och i alla andra bilder som också är den bilden. Jag har sett den förut nämligen. Ofta.

Salvador Dalí

Första gången var 1990 på Louisiana i Danmark. Salvador Dalí-utställningen. Jag fick med mig en poster hem från den utställningen, och den följde mig mellan alla de lägenheter jag bodde i tills den slutligen försvann, och på den postern har jag sett den allra oftast.

Men jag har sett den i verkligheten också, massor av gånger. Alltid med den kvinna jag älskar, men aldrig på riktigt samma sätt. Jag och Dalí ser nog världen litet annorlunda, och för det är jag tacksam. Inte heller älskar vi samma kvinna, och även för det är jag tacksam. Men allra mest tacksam är jag för att jag fått den bilden och för att jag kan se den om och om igen, bara genom att lyfta blicken.

Bara genom att lyfta blicken.

Så hittar jag en gratis ljudbok på nätet som jag glatt laddar ner för att kunna njuta av på lediga stunder. Joseph Conrads Heart of Darkness, givetvis. Och så visar det sig att den är inläst på vidrig amerikanska av en glad amatör. Och ingen riktig hifi heller utan mer glatt amatörmässigt. Vad säger man om det? Besviken räcker inte till riktigt.

Men gratis var den ju i alla fall och kultur skall ju vara gratis nuförtiden. Och gratis är ju alltid gott, eller hur? Kanske smakar det litet bättre om det får kosta en krona eller två, och det är jag beredd att göra, särskilt om jag vet att pengen går till den som gjorde jobbet.