Så säger hon ibland om nätterna, min Pella. Inte sällan kommer en liten knubbig flicknäve ut ur mörkret och tar ordentligt tag runt halsen på mig för att tydligt visa att det är allvar. Du är min Pella, blir svaret hon får, och sedan somnar vi om igen.
Tack Gud för barnen och kärleken. Tack!
Latte med dubbel espresso på Fiket är mer än bara kaffe. Det är en öppning uppåt mot någonting större och bättre och en åsnespark i arslet. Samtidigt.
Jävla gott kaffe!
Kaffet är så gott att jag utan större besvär har överseende med att trekantsmackorna är slut och att jag får nöja mig med en vanlig rund fralla. Jag kan leva med det.
Och så blir det nog helg till slut även för mig. Bara en ridning och en fotbollsträning utöver däckbyte på två bilar. Det kunde varit värre…
Förstår ni vad jag menar? Inte? Det är det här som jag är ute efter. Känslan jag jagar, och som jag hittar på onsdagar. Flow är the shit.
According to Csikszentmihalyi, flow is completely focused motivation. It is a single-minded immersion and represents perhaps the ultimate in harnessing the emotions in the service of performing and learning. In flow, the emotions are not just contained and channeled, but positive, energized, and aligned with the task at hand. To be caught in the ennui of depression or the agitation of anxiety is to be barred from flow. The hallmark of flow is a feeling of spontaneous joy, even rapture, while performing a task although flow is also described below as a deep focus on nothing but the activity – not even oneself or ones emotions.
I morse fläskade hon verkligen på. Eos alltså. Himlen brann i orange och rosa, men skogen höljdes ännu i dis och töcken. Vackert var det så det skar i hjärtat, även om min kamera och min förmåga att ta kort med den lämnar en del övrigt att önska.
Den rosenfingrade Eos fläskar på
Och vad gör man? Inte går det väl att sitta och tänka hemska tankar en dag som denna?
Domine Deus är såklart en del av h-mollmässan. Bachs h-mollmässa. Vad annars?
En helt fantastisk duett mellan sopran och tenor är vad det är, och svår är den också. Inte omöjlig, men svår. Särskilt för en som började sent och som fortfarande inte hittat rätt. Men skam den som ger sig: nu har jag hittat en sopran som gärna gör ett försök och själv bangar jag som bekant inte för något. Det här kan bli hur bra som helst!
Fru Mozart
Oj vad tiden går. Det här hittade jag av en slump på jobbdatorn, från 2010: texten till ett mail jag skickade 2010 efter att jag och tvillingarna sett på Fru Mozart på bygdegården i Dalstorp.
Vi träffades som hastigast efter föreställningen Fru Mozart i Dalstorps bygdegård häromdagen, och jag vill än en gång tacka för en upplevelse som kommer att leva länge i mitt och i mina gossars minnen. Vi är inte så operavana ute i spenaten men ni lyckades med att fånga vår odelade uppmärksamhet under hela föreställningen, vilket är en bedrift eftersom två av oss bara är sju år fyllda och normalt sett gör helt andra saker än att lyssna på opera.
Mina tankar gick under föreställningen till de tomma stolarna i salongen och till alla de som valde att stanna hemma för att titta på Lyxfällan i stället för att gå på opera. Inte för att jag känner mig förmer än dem eftersom mina kulturella preferenser är annorlunda, utan mer för att jag unnar även dem att för ett ögonblick få en glimt av det Stora och det Vackra och det Eviga – allt det som konsten är och som vi som var där fick ta del av. Kanske var det ingen Stor och Vacker och Evig sak för er som hela tiden lever i konsten eller i alla fall har konsten som yrke, men för oss vanliga dödliga var det precis just det: Stort och Vackert och Evigt. Tack för det!
Tack även för att du tog dig tid att sätta dig på scenkanten efter föreställningen och tala med mina gossar. De sjunger som änglar med sina gossopraner men spelar hellre hockey just nu, och de behöver få se att det finns en annan värld än den de möter i bonnlandets Nittorp. Jag tror att du visade dem litet av den världen, och för det är jag oerhört tacksam.
Nu vet jag inte om Fru Mozart själv, eller Carolina Sandgren som hon heter, någonsin fick mitt mail, men det var roligt att läsa det och minnas den kvällen.
Bachs mässa i h-moll är ett märkligt musikstycke som man inte bara ger sig på bara så där. Oh nej, det kräver både sin man och inte så litet tid. Man är jag, men tid har jag inte.
Skönheten är omedelbar, men så är det ju alltid. Man kan alltid känna utan att förstå eller ens försöka förstå. Men så kommer tankarna. Hur väl speglar musiken skillnaden mellan de olika litiurgierna i mässan? Hur kommer det sig att Bach som var renodlat hard core-lutheran skriver en mässa på latin? Var han på väg över eller var han bara trött på sitt tyska modersmål just då?
Jag har den i ett par versioner som givetvis låter sinsemellan olika. Samma noter, samma toner, samma ord men ändå olika. Tänk om jag en gång kunde får höra den live. Jag vet ju att den uppförs titt som tätt men det skall ju stämma med vart jag befinner och gör just då också, och det gör det ju sällan.
Och frågan är om jag skulle förstå mer ens om jag hade tiden. Kanske är det så att skönheten är det viktiga och att allting annat är sekundärt i förhållande till den, och det är det som gör livet så svårt om man har både hjärta och hjärna. Att vilja förstå det vackra utan att ha förmågan till det. Hårt, mina vänner. Hårt.
Det är som att träffa en kär gammal vän som man inte sett på länge. Någon som är precis så som man minns honom, trots att tiden har gått och världen är en annan nu än då. Densamme, och ett kärt återseende.
Jag kan inte minnas när jag lyssnade på Mozarts Requiem sist, men det måste vara länge sedan. Bra länge sedan. Alltför länge sedan. Men så roligt att ses igen!
För världen är annorlunda nu. Inte helt men delvis, och musiken låter precis som då men den betyder något annat. Stormen river inte i kläderna längre, och solen skymtar vid horisonten. Och på samma sätt som svärtan fanns där då finns hoppet där nu. I musiken alltså, men det fattar du ju av dig själv.
Om man får tro dikten så tillkom requiet samtidigt som operan Trollflöjten. Nu är jag ju inte rätt person att diskutera intertextualitet i musiken, men det vore ju konstigt om inte den ena ekar litet i den andra. Källan är ju densamma, menar jag.
För en evighet sedan såg jag requiet uppföras i Göteborgs domkyrka. I maj skall jag se Trollflöjten på Göteborgsoperan. Däremellan har tiden gått och världen blivit en annan, men min förhoppning är att musiken kommer att vara densamma:som en kär gammal vän man gärna umgås med, och vars sällskap är lika njutbart trots att det var länge sedan man sågs. Konstigt vore det ju annars…
Ton Koopman verkar ha vigt sitt liv åt barockmusiken i allmänhet, och Bach i synnerhet. Och han gör det med den äran dessutom. Snyggt och prydligt och till med, på ett sätt som gör att även lekmän hittar en ingång till något som kan verka STORT och SVÅRT. Kolla in det här till exempel. Tematiskt disponerat och väl avstämt. I snygga förpackningar. Finns förstås billigare på iTunes men då utan de vackra omslagen.
Funeral Cantatas
Jag har lyssnat mycket på Bach de senaste åren, och Ton Koopmans inspelningar är mina favoriter. Prova själv – jag tror inte att du blir besviken!
Gud är större. När muslimerna säger Allahu akbar så är det precis just det de menar: att Gud alltid är större. Gud ryms inte i våra definitioner. Gud är hela tiden mer, och vi kan inte förstå hur eller vad eller varför.
Ändå är det inte särskilt svårt att känna Guds närvaro, även om vi inte riktigt kan förstå hur. I musiken till exempel. I den musik som går direkt in i hjärtat, den musik som skingrar skuggorna och som pekar på gryningsljuset och säger Se där! Dagen gryr igen!
Gud finns i Taizé-musiken. Litet så när man hör den, och än mer när man sjunger den. Prova själv. Känn efter. Öppna ögonen och se ljuset, för det finns där. Alltid större.