Det är inte svårare att vara en bra pappa än vad det är att vara en bra mamma. Det är svårt att vara en bra förälder helt enkelt. Som om inte livet självt är svårt nog. En pappa som jag ofta återkommer till i mina tankar är lurendrejaren Roy Waller i Matchstick Men, som helt oväntat får en tonårsdotter på halsen och kastas huvudstupa in i föräldraskapet. Så här säger han:

Okay, okay. I’m sorry. I’m just… not good at being a father, alright? You know? I barely get by as me.

Som om livet självt inte vore svårt nog. Ändå gör han så gott som han bara kan för att bli den pappa som hans dotter saknar. Med viss framgång, kanske jag skall tillägga.

Och är det inte det man vill? Vara en bra pappa alltså? För att bara vara pappa räcker inte.

Jag har en mängd pappor som jag ständigt återkommer till i mina tankar. Min fader konungen i Mio min Mio. Lester Burnham i American Beauty. Mattis i Ronja Rövardotter. Den frånvarande pappan i Bröderna Lejonhjärta. William Foster i Falling Down. Guido Orefice i Livet är underbart. Min egen pappa förstås, liksom min farfar och min morfar. Pappor jag träffat i föräldragrupper och alla fotbolls- och hockeypappor jag frotteras med kontinuerligt.

Jag lär mig av dessa pappor och det jag vet om dem, men allra mest lär jag mig av mig själv och den lärdomen är den allra svåraste. Också den mest dyrköpta. Många insättningar och uttag från karmakontot. Glädje och skuld. Som om livet självt inte är svårt nog. Ständiga summeringar av framgångar och tillkortakommanden. Pyrrhus-segrar och nederlag av episka proportioner. Vetskapen om att tiden är kort och att livet är så mycket längre.

Bara vara pappa räcker inte. Inte på långa vägar. Men jag försöker och jag gör så gott jag bara kan. Vi får se hur långt det räcker.

Varje kväll samma sak. När de stora barnen gått och lagt sig och Pella är ensamt vaket barn så kommer uppmaningen som ett brev på posten. Kom nu, Pappa, och så bär det av in i sovrummet för den första omgången nattning.

Den första och långt ifrån den sista, men man skall börja från början med att hoppa runt i sängen tills jag bäddat upp och sedan kasta sig ned på sin plats. Pellas plats, med Pellas kudde och Pellas täcke. Och så Pappa bredvid. Pappa som först sjunger Var är tummen med alla verser och sedan Blinka lilla stjärna där, tätt följd av Små blommorna, Klockorna i Haarlem, Limu lima, Tuva hem och tuva vall och så Trollmor till sist. Och sedan andlös tystnad. Andlös, tills dess att jag börjar sov-andas övertydligt för att visa att det är dags att sova.

Då reser sig Pella och går. Troligtvis för att hon tror att jag har somnat, men ack så fel hon har. Sålunda avslutas den första av kvällens nattningar.

Några minuter senare är det dags igen: Kom nu, Pappa, och så tar vi det ett varv till. Nu med dialog enligt följande mönster:

- Pappa…
- Jaa?
- Vet du…
- Neej?
- Pappa…

om och om igen. Och så en gång till. Tills en av oss somnar, och sedan blir det lugnt. Varje kväll samma sak, och jag älskar det.

Till er som inte har barn och tror att det är som i tv-reklamen med pappan som hellre vill se matchen vill jag bara säga att så där är det inte. Inte hos oss i alla fall…