Som det ser ut nu så är det bara två saker som står på programmet i helgen, och det är stallet på lördag förmiddag och fotbollsträningen på söndag eftermiddag. Och jag undrar stilla hur det här skall gå. Hur skall jag kunna fylla upp all denna tid som jag i vanliga fall lägger på att sitta på läktare eller i bilen på väg till eller från dagslånga sportevenemang?

Alla tips mottages med varmt hjärta, och kommer att beaktas seriöst och samvetsgrant.

In i tummetottehålet förstås. Det vet ju minsta småbarn, eller hur? Eller hur. Men hur går det till då? Vi låter Pella berätta.

Först visade Pappa vad tummetotten var. Som om jag inte visste det allaredan, men det verkade som om Pappa tyckte det var viktigt, så jag höll med och höll god min. Sedan visade Pappa vad en tumvante var, och att det i tumvanten finns ett tummetottehål som tummetotten skall in i när man tar på vanten. Som om jag inte visste det allaredan, men det verkade som om Pappa tyckte det var viktigt, så jag höll med och höll god min. Till slut tog vi på oss tumvanten, och stoppade tummetotten i tummetottehålet.

Och där föll litet av glädjen bort. Unga Fröken visste ju redan hur allt skulle vara! Visst blir man glad för det också, men…

…det är viktigt för Pappa att få veta bäst, så till en början verkade jag konfunderad över vart tummetotten skulle och fick lägga band på mig för att inte visa att jag redan visste. Och när det blivit litet varmare…

…tänkte jag att tiden är mogen för fingervantar. Sagt och gjort, och nu visste jag att det skulle bli en hel del pill när spretande och ostyriga frökenfingrar skall in i sina respektive hål. Att dessa fingrar i andra sammanhang kan vara nog så flinka och finurliga, det visste jag. Pillefingrar kallas det när små fingrar på små händer snabbt listar ut hur man skall öppna den barnsäkra lådan och komma åt saxen och fingerfärgen. Snabbt och tyst går det…

…men nu var det ju fingervantar vi pratade om, Pappa, eller hur? Och fingervantar var inget svårt alls sedan jag bemästrat principen om tummar och fingrar och om de hål som passar för dem. För kan man tummetottehålet, så är det inte svårt alls att lista ut vart pekisen skall, vart långebrand skall och så vidare. Tro inte att jag inte vet, Pappa, det är bara det att jag vill att du ska få känna dig vuxen emellanåt. Jag KAN alla fingrar.

Och så är det väl. Man tror som pappa att man har koll på sina barn men det räcker att man vänder bort blicken för ett ögonblick eller bara blinkar så står mopeden där på uppfarten och det enda man kan hoppas på då är att Unga Fröken tar vantarna på sig innan hon puttrar iväg. Vart hon skall kan ju ingen veta men vart tummetotten skall det vet vi ju båda: in i tummetottehålet!

…skiner alltid solen. Ni vet sådär vackert som solen kan skina när den silar ned mellan trädkronorna. Lagom med ljus, och lagom med skugga. Alltid, alltid lagom.

I drömmarnas trädgård

Till drömmarnas trädgård kommer Iggle-Piggle när han somnat. Där väntar hans vänner, Upsy Daisy, Omniboerna och Makka-Pakka, och tillsammans gör de trevliga saker i ett lagomt tempo. Alltid, alltid lagomt.

Och just det där tempot är så behagligt. Precis lagom behagligt. Inga excesser. Allting sker lugnt och fint och när dagen är slut och alla går och lägger sig så åker Iggle-Piggle hem igen. Cirkeln sluts och till kvällen kan allt börja om igen.

Min favorit bland barnprogram. Pellas också!

Häromdagen tänkte jag mig en rask stavpromenad efter det att kvällens köksbestyr klarats av. Unga fröken P ville gå med, men lät sig till en början övertalas till att stanna hemma hos mamma. Själv gled jag i mina tights, tog stavarna i handen och flämtade mig snart fram längs vägen med en ny variant av en gammal text i huvudet.

Under promenadens gång sjönk jag allt djupare ner i min text, och började till slut fundera över skogens ljud och hur det skulle låta om skogen uppfylldes med smådemoner. Med de tankarna i huvudet tog jag mig runt hela promenaden och kunde snart svänga in på ladugårdsbacken igen, och jag hörde med en gång att något var fel.

Gråten som kom nedifrån ladan till lät inte som något jag hört förut. Och framför allt så skulle det inte gråtas just där och just då, men när jag vände blicken åt det hållet rörde sig en liten gestalt långsamt mot mig i den tilltagande kvällsskymningen. En liten gestalt i rosa strumpbyxor, gummistövlar och täckjacka som till slut lyckats ta sig ut för att på egen hand gå en promenad och som då upptäckt att världen ser annorlunda ut på kvällen. Och att världen också blir otroligt ödslig om ingen annan är där. Och att pappa inte stod att finna hur mycket man än ville.

Så någon liten demon var det inte som bölade. Det var unga fröken P som hittat sin pappa och som nu kom honom till mötes och som verkligen VERKLIGEN behövde en kram. Och en kram fick hon. En lång kram, och på det en till och en till, för det behövde både hon och pappa. Och alla lärde vi oss att det inte längre räcker att låsa dörren för att hålla unga fröken P inne. Stilla mitt hjärta…