Hjalmar Söderberg säger det allra bäst i sin novell En herrelös hund: De andra hundarna luska sakta bort med svansen mellan benen; de kunna ju icke trösta och icke hjälpa.

Eller hur? När man själv eller någon man känner ställs inför det eviga och oåterkalleliga så finns det inga ord som räcker till. Smärtan är som vanligt ordlös.

Men man måste försöka tycker jag. Eller i alla fall vara tyst deltagande.