Okay, okay. I’m sorry. I’m just… not good at being a father, alright? You know? I barely get by as me.

Som om livet självt inte vore svårt nog. Ändå gör han så gott som han bara kan för att bli den pappa som hans dotter saknar. Med viss framgång, kanske jag skall tillägga.

Och är det inte det man vill? Vara en bra pappa alltså? För att bara vara pappa räcker inte.

Jag har en mängd pappor som jag ständigt återkommer till i mina tankar. Min fader konungen i Mio min Mio. Lester Burnham i American Beauty. Mattis i Ronja Rövardotter. Den frånvarande pappan i Bröderna Lejonhjärta. William Foster i Falling Down. Guido Orefice i Livet är underbart. Min egen pappa förstås, liksom min farfar och min morfar. Pappor jag träffat i föräldragrupper och alla fotbolls- och hockeypappor jag frotteras med kontinuerligt.

Jag lär mig av dessa pappor och det jag vet om dem, men allra mest lär jag mig av mig själv och den lärdomen är den allra svåraste. Också den mest dyrköpta. Många insättningar och uttag från karmakontot. Glädje och skuld. Som om livet självt inte är svårt nog. Ständiga summeringar av framgångar och tillkortakommanden. Pyrrhus-segrar och nederlag av episka proportioner. Vetskapen om att tiden är kort och att livet är så mycket längre.

Bara vara pappa räcker inte. Inte på långa vägar. Men jag försöker och jag gör så gott jag bara kan. Vi får se hur långt det räcker.

Lester Burnham

Det kostar på att vika ner sig men jag tröstar mig med att måste man så måste man och jag måste. Vem sade att livet skulle vara lätt? Inte jag i alla fall.

Eller ensam kanske är fel ord. Ensam är man om man hänger dag ut och dag in i ICA-cafeterian och hoppas att någon man känner bara litetgrand kommer förbi och säger hej. Eller om man hamnar i ett sällskap som bara pratar fotboll när man själv vill prata rockenroll. För sig själv kanske är bättre. För sig själv. Jo, det är nog bättre.

Men så kommer baksidan av att gå upp tidigt och det är att jag somnar tidigt på kvällen, eller i alla fall borde somna tidigt på kvällen. Eller att jag inte orkar hålla mer än tusen saker i huvudet samtidigt och därför inte klarar att läsa en bok ens utan att tappa tråden efter en sida eller två. Och tappar jag tråden efter en sida eller två så förlorar läsningen sin tjusning, och vad är poängen med att läsa då?

Söndag morgon, och allt är stilla. Allt är bra. Måndag förmiddag och jag far som en flipperkula fram och tillbaka: helt utan styrsel eller egen vilja men alltid på väg. Utan kontroll men alltid beredd på allt. Åt alla håll samtidigt och sedan tillbaka igen. Om och om igen.

Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud.

Jag förklarar krig mot den andre guden.

Ja, för om inte Gud står på de svagas sida, då står han på de starkas sida, och det gör ingen kärleksfull Gud.

Hör här. En bit in i matchen blir en av tvillingarna kissnödig och lufsar iväg i sin nya one-piece för att gå på toaletten. Men när han kommer dit blir han inte insläppt av någon som tycker att att han ser ut som en tjej.

Hur gjorde du då, frågar jag. För du har väl kissat?
Det är lugnt, pappa, svarar han. Jag gick på damtoaletten!

Ironiskt nog så får jag precis motsatt reaktion när någon frågar vad jag kör för bil. Dacia är inget statusmärke precis, men jag får plats med alla mina barn och jag kommer fram och tillbaka, och det är det jag vill uppnå. Visst hade jag hellre kört något större och finare men kan man inte få det man gillar så får man gilla det man får, och det gör jag.

Dessutom så gillar jag Whitelines, som sagt, och det stör mig inte så mycket att det kostar ett par kronor mer när det man får för det där lilla extra är så mycket mer än bara det där lilla extra. Skrivglädje utöver skrivglädjen, om ni fattar. Skrivböckernas skrivbok. Lyxpapper.

Därför blir jag intet så litet sugen på detta: Black Ocean Box. Wow säger jag bara. Wow. Blir du inte litet sugen du med?

Samma kväll fick vi en orderbekräftelse där det stod att vi bara behövde vänta ”någon vecka” på det första PennyGirl-paketet, och därefter började vi vänta. Vi väntar fortfarande efter nästan tre veckor.

Så i morse ringde jag kundservice på PennyGirl, som till en början var tillmötesgående och förstående, men som sedan meddelade att paketet skulle komma först om ytterligare tio dagar. Ytterligare tio dagar alltså? Japp, ytterligare tio dagar.

Och jag kan ju ha räknat fel, men tre veckor plus tio dagar är litet mer än ”någon” vecka om man nu skall vara pillimeternoga, och det skall man ju. Särskilt om man har en dotter som för var dag som går blir mer besviken eftersom paketet inte kommer, och som kommer att bli än mer besviken när hon får reda på att det kommer att dröja tio dagar till.

Jag som pappa är också besviken och som konsument tycker jag att ett minimum av anständighet är att en leverantör meddelar beställaren om beställningen blivit försenad, särskilt om man i sin orderbekräftelse anger en leveranstid på ”någon vecka” och sedan efter tre veckor och en försiktig påstötning lägger ytterligare tio dagar till leveranstiden. Särskilt, dessutom, om mottagaren är ett barn som varje dag frågar om sitt paket och som varje dag blir besviken eftersom paketet inte kommer..

Skämmes, tamigfan. Steget från missnöjd kund till arg pappa är inte särskilt långt om någon nu trodde det.

Det är först när jag stämplat ut och öppnat entrédörren och gått ett par steg som luften kommer till mig och jag kan dra i mig det där första andetaget av vårluft eller vinterluft eller asfaltsvåt sommarluft. Det är först då som jag kan räta på ryggen och se uppåt och framåt i stället för rakt fram och ner. Det är först då som det känns hur unken kontorsluften egentligen är och hur illa jag mår av den.

Det första andetaget på dagen kommer när jag stämplat ut och är på väg hem och det känns oss emellan litet fel. Jag skulle nog vilja ha det annorlunda.

Jag var inte gammal när skivan kom och inte mycket äldre när jag först hörde den. Arg och full av liv var jag, men också ung och dum. Nu är jag inte längre ung utan bara dum känns det som. Jag tror nämligen att saker kan bli bättre.

Känslan är både futil och vacker. Jag vet ju bättre. Någon sa till mig att Johannes, det blir aldrig bättre. Det blir bara annorlunda. Bara annorlunda.

Jag vill inte att det skall vara så men så är det. Annorlunda alltså. Annorlunda är det, och annorlunda blir det. Ändå tror jag att saker kan bli bättre. Och jag skrålar med där jag sitter i bilen på väg till eller från jobbet. Vi tål litet bly i nackarna, ja vi tål litet bly i nackarna.

När jag kliver ur bilen tar verkligheten vid och jag gör den ena saken meningslösare än den andra. Eller saker som kanske har en mening för någon annan men som är mig helt egala på alla sätt.

Vi tål litet bly i nackarna, ja vi tål litet bly i nackarna

Sedan gick solen ner över en gammal rebell.