Långsamt lär jag mig att tänka om
Jag har ett rikt inre liv, och med ett rikt inre liv följer en livlig fantasi. Det flödar hela tiden, och ingenting är omöjligt. Allt kan hända.
Gott och väl så långt, men när svartalfen biter tag så faller skuggor över flödet och dur blir moll. Allt bra som jag kan tänka ut blir något helt annat eftersom jag i varje ny situation i flödet väljer det värsta tänkbara alternativet. Till slut pekar allt ner i den svarta malströmmen och inget jag gör kan ändra på flödet. Rakt ner i helvetet.
Och när allting är klart, vilket oftast betyder total förnedring och utplåning, så börjar det om igen. Och igen. Och igen. In i evigheten.
Men långsamt lär jag mig att tänka om. Att sätta stopp tidigt i spiralen. Att våga tro att det faktiskt finns goda människor också, och att det värsta tänkbara alternativet sällan inträffar. Eller i alla fall inte varje gång. Långsamt lär jag mig, och det fungerar. För det är i huvudet det sitter, inte i hjärtat, även om det känns som att det är i hjärtat det sitter. Och det som sitter i huvudet kan man ändra på genom att tänka om. Och man behöver inte ändra på särskilt många variabler för att molltonerna skall klinga ut och flödet ändras.
Livet är för kort för att slösas bort på att vara dyster.
With Drooping Wings
Det här är ännu en av mina favoriter som jag ägnat mycket möda. Den är svår, men den ar inte omöjlig. Själv är jag oerhört trög med att läsa noter, och det dröjer nog ett tag till innan jag är i mål.
Men så vacker den är, och jag gjorde nog orätt som lät den bli ett soundtrack till mina ångesttrippar. Å andra sidan var det kanske just musiken som gjorde ångesten uthärdlig.
Hur som. Dido hade det nog inte så kul, men jag tror nog att vi får leva med det. Något annat kan vi ju knappast göra!
Apologetia
Oj oj. Jag borde vara för gammal för att gå igång på något som man skulle kunna uppfatta som ett påhopp. Därför gör jag inte det heller. Men ändå låter jag mig provoceras. Bara litet. Mea culpa, mea maxima culpa. Sandra Hila skriver:
Att tro på Gud är inte bara ologiskt, irationellt och oförnuftigt – att tro på Gud gör en helt enkelt till en icke trovärdig röst i väldigt många avseenden. För hur kan man bli trovärdig i någon fråga om man visar så oerhört lite respekt för vad som är rimligt och resonligt i den mest grundläggande attityden till verkligheten?
Jag blir fundersam. Är troende icke trovärdiga i väldigt många avseenden, eller i någon fråga överhuvudtaget? Jag vill påstå att de allra flesta människor är trovärdiga nästan jämt. I annat fall skulle civilisationen fungera ännu sämre än vad den gör, eller hur? Men skämt åsido: att tro på Gud är ologiskt, irrationellt och oförnuftigt. Jag har inget problem med det, lika litet som att jag har problem med att kärlek är ologiskt, irrationellt och ologiskt. Eller vänskap. Eller hopp. Eller tillit. Nu kan man säkert reducera dessa abstraktioner till något som är rent förnuftsdrivet om man så vill, och det finns det säkert de som gör. Så icke jag. Jag har inget problem med sådant jag inte kan förstå med mitt förnuft nämligen.
Jag vill samtidigt passa på att säga att jag inte har någonting emot människor som har en tro. En personlig gudstro eller en förhoppning om att det finns något större är inte per automatik dåligt bara för att det är orimligt. Tvärt om kan det i många fall vara en källa till tröst och hopp. Problemet uppstår först när man håller sin föreställning för sann och kräver att andra ska rätta sig efter eller anpassa sig till ens föreställning. I grund och botten måste våra resonemang och våra samhällen basera sig på vad som är rimligt om vi vill ha en någotsånär rättvis bild av vad som är riktigt och sant.
Jag tror att man skall göra skillnad på intoleranta och toleranta människor, oavsett om dessa är troende eller inte. Historien visar att intolerans och förtryck som grundas på ideologi kan vara minst lika vidriga som de som grundar sig på religion. Man kan vara intolerant även som ateist nämligen, och de två ideologier som spillt mest blod i modern tid har båda varit ateistiska. Ser man på den situation vi lever i nu så är det ju dessutom svårt att hävda att vi baserar våra resonemang och vårt samhälle på vad som är rimligt.
När man hävdar att stenar kan flyga, fast bara när ingen ser – eller att Gud finns fast att han är ofattbar, då har man rationalliserat något med motivering att man inte behöver vara rationell. Det är irationellt per definition.
Stenar kan flyga, om man skapar en situation som avviker från det vi anser vara normalt. Åker du så långt från jorden att tyngdkraften inte verkar längre så kan även stenar flyga. Men Guds existens är något helt annat, och frågan om han eller hon finns eller inte finns är egentligen inte intressant annat än i diskussionen mellan troende och ateister. Jag förbehåller mig rätten att tro på samma sätt som andra förbehåller sig rätten att veta. Och vi kan ju faktiskt ha fel båda två…
När skönheten kommer till mig
Kära Gud låt mig aldrig förlora förmågan att på ett ögonblick röras till tårar av skönheten när den kommer till mig. Jag lovar att vara snäll. OK?
En jävla avocado?
Jag har provat en applikation i min mobiltelefon som håller koll på mig när jag tränar. Cardio Trainer heter den, och den är så gott som gratis om man klarar sig utan finesser. Med den i fickan registreras varje steg jag tar och min position kontrolleras varje sekund med GPS. Jag kan även se om jag gått eller sprungit i uppförsbacke eftersom GPS-positionen jämförs med en karta där höjdskillnaderna finns inritade.
Den talar om för mig när jag skall börja, hur snabbt jag går en kilometer, hur långt jag har kommit var femte minut, samt hur många kalorier jag bränt. Allt i realtid. Stannar jag och kissar i skogen eller pratar med någon jag möter, så kan jag se precis vart det skedde och hur lång tid det tog. När jag är färdig med mitt träningspass så skickas resultatet iväg till Facebook och till Cardio Trainers webbsida där man kan jämföra sig med andra som använder samma applikation. Förträffligt!
Men. Det är inte alltid som den fungerar som den skall. Ibland kommer den inte igång förrän jag gått eller sprungit nästan en kilometer, och när jag gjort en kort paus (antingen för att kissa eller för att prata) så är det inte alltid som att den vet när jag är klar och har sprungit eller gått vidare. Likaså är MP3-spelaren i mobilen ganska kass och låter både illa och för litet. Där ser jag utrymme för förbättring.
Ändå är det inte något av det som jag räknat upp ovan som stör mig så mycket som det glada meddelande jag fått efter att ha svettats och slitit i mer än en timme. Meddelandet består av en gratulation och en liten angivelse om hur många kalorier man bränt. När aset krånglade som mest så brände jag aldrig mer än en jordgubbe i taget (25 meter stavgång = en jordgubbe), men nu när jag fått kläm på hur man skall göra så bränner jag kalorier motsvarande en avocado i timmen. En jävla avocado. Inte mer? Och jag gillar ju inte ens avocado.
Kanske skall jag återgå till att bara dra på pulsmätaren och kanske den gamla MP3-spelaren när jag ger mig ut i eftermiddag. På så sätt kan jag ju njuta av musiken på ett annat sätt och i alla fall låtsas att det jag utsätter mig för gör någon skillnad. Eller så blir det au naturelle (nej mamma, jag har kläder på mig!) så kan jag samla tankarna bättre. Vi får se hur det blir…
Vid vägs ände
Sommarens stora läsprojekt var ett par tegelstensromaner som jag haft i min bokhylla i mer än 10 år, och inte gjort annat med än att packa ner dem i flyttlådor och sedan packa upp dem igen. Och jag har burit ett dåligt samvete med mig mellan varven, dels eftersom böckerna i fråga tillhör vårt kulturarv, men ännu mer därför att jag som gammal svensklärare inte läst en rad av Vilhelm Moberg.
Mobergs utvandrarepos är imponerande till sitt omfång men ganska trist läsning. Moberg får till det bättre och bättre vad det lider, men ganska mycket är bara trist även mot slutet. Vad som däremot är bra är att han gör precis det som han föresatt sig: att fästa en del av vår historia på pränt som det inte stått så mycket om innan dess. Och för det skall han ha heder tycker jag.
Det intryck jag tar med mig från alla dessa myriader av ord och bokstäver är dikotomin mellan Karl-Oskar och Kristina. De är ju ett par eller kanske snarare en enhet, men de är sinsemellan mycket olika, och deras olikheter blir allt tydligare ju längre tiden går. Olikheterna för dem åt var sitt håll på ett mentalt plan, men kärleken består och håller dem samman. Den ena förlikar sig med sitt öde och blir i verklig mening fördragsam, och den andre kämpar i varje ögonblick emot till sista blodsdroppen. Så olika, men ändå tillsammans, ända fram till vägs ände.
Och så vill nog de allra flesta att det skall vara. Att man får hålla ihop med den man älskar ända fram till vägs ände, även om man utvecklas åt helt olika håll längs vägen. Så är det nog.
Visste jag väl…
…att musik gör människan lycklig, och att man mår bättre av att sjunga i kör. Vad är nytt?
Mr Creosote
Mr Creosote
Mr Creosote är en figur som jag ofta återvänder till i mina tankar. Inte för att vi är så där särdeles lika, för det är vi inte. Jag har skägg och han har mittbena, bara för att nämna ett par exempel. Han klär sig dessutom mycket bättre än jag, även om jag kanske bär upp mina kläder litet bättre. Och så har jag ju bättre bordsskick än vad han har.
Men vad är det då som jag gillar med Mr Creosote? Han är en i grund och botten ganska vidrig person om man får döma av det han gör och säger innan han slutligen exploderar sig i en kaskad av inälvor, matrester och spyor. Egentligen är det väl inget som jag gillar med honom, men jag har upptäckt att jag har en sak gemensamt med honom: jag vet inte när jag skall sluta.
Även om jag inte goffar lika hänsynslöst som honom så hänfaller jag lätt åt att äta för mycket, vilket alla som träffat mig kan intyga. Och jag har som sagt inte vett att sluta i tid, utan jag vill precis som Mr Creosote ha den där sista lilla våffeltunna chokladöverdragna mintbiskvin också. Just the one, monsieur. Voilà.
Och så är han ju så härligt otrevlig. Dessutom. Inte för att jag brukar vara otrevlig eller ens önskar att jag vore otrevligare än vad jag är. Åh nej. Trevlig är jag ju efter bästa förmåga, men tanken på att vara precis så otrevlig som Mr Creosote är kittlande. Tänk om man skulle prova någon gång…det och att äta så mycket att jag exploderar mig.
Vi får se hur det blir. Kanske har jag det inte i mig, för det måste man nästan ha.
Ave verum corpus
Jag har under sommaren suttit timvis vid pianot hemma och plinkat ut melodistämman med höger hand och tenorstämman med vänster. Eller hand är väl fel att säga om man nu skall vara noga, och det skall man ju. Pekfinger är mer rättvisande. Men men.
Mozarts Ave verum corpus sägs ibland vara ett av världens vackraste musikstycken. Sotto voce. Och jo, jag håller nog med. Det är en av anledningarna till att jag lagt så mycket tid på att få det rätt. Man får inte göra fel, känns det som. Det vackra och det heliga sammanfaller med en obeveklig precision och som medelmåttig notläsare vågar jag knappt ta ton när jag är det minsta osäker. Och slutet är allra som svårast…
Kanske kommer jag aldrig i mål på egen hand. Kanske måste det till att jag får sjunga med alla stämmor till. Nog är det så alltid. Att sjunga stämmor till inspelningar och midi-filer kan aldrig någonsin ersätta att sjunga med andra. KÖREN är det som man gör tillsammans och som växer och transcenderar och som blir något som är så mycket större och så mycket vackrare och som när det är som bäst tangerar det heliga. Bättre än coitus som sagt.
På onsdag börjar höstterminen för min kör. Vi kanske inte sjunger Ave verum corpus då, eller ens någonsin, men som jag ser fram emot att få sjunga i kör igen. Och en dag kanske vi vågar ge oss på ett av de vackraste musikstyckena i världen. Gärna för mig…
