Oändligt är vårt stora äventyr (throwback)

I morse letade jag länge efter Karin Boyes samlade dikter i bokhyllan. Utan framgång, kanske jag skall tillägga, men med en växande känsla av saknad. Jag hittade Södergran, Ekelöf, Ferlin, Andersson, Fröding och Karlfeldt. Jag hittade Wilde, Shakespeare, Byron, Shelley och Eliot. Någon Boye hittade jag emellertid inte.

Och kanske är det inte så som jag minns det. Kanske är det så att det aldrig någonsin har stått en samlade dikter av Karin Boye i bokhyllan. Kanske är det så att den gamle svenskläraren och litteraturivraren har en vit fläck på sin karta eller i alla fall i sin bokhylla, en vit fläck där en mycket mörk kvinna med stora ögon skulle ha stått. Så kan det vara.

Eller så minns jag fel, och så kan det också vara. Men dikterna minns jag i alla fall, och när en god vän påminner mig om ord jag läst och läst och älskat en gång i tiden så blir återseendet både kärt och ljuvt. De orden läser jag gärna igen.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Vad tycker du?