I går skickade jag äldste pojken till Göteborg där han skall praoa hos sin farbror. Min bror, alltså, men det fattade ju alla, eller? Hur som. Pojken min var litet fundersam och inte så litet nervös inför resan. Han ville verkligen, och han ville verkligen inte. Samtidigt.
Och så träffade han på sin gamla dagisfröken på ICA i Limmared. Och ja, jag vet att det inte heter dagisfröken, och jag vet också att ICA i Limmared inte betyder jack shit för de allra flesta av er, men det var där det hände och det är det jag berättar om. Hon var där, och hon känner honom så väl eftersom han gått på hennes dagis. Hon var där, och hon såg precis hur det var fatt.
När jag hämtade Pella så berättade hon det som jag redan visste, men så glad jag blev ändå. För det var ju trots allt ganska länge sedan som äldste pojken gick på dagis, och man måste ju ha förståelse för att dagisfröknar inte kan hålla allt i huvudet hela tiden hur länge som helst.
Den förståelsen har jag, men helt i onödan den här gången eftersom hon såg och hon mindes och som jag ser det så kan det bara betyda en enda sak: dagisfröken har ett hjärta av guld, och hennes hjärta av guld känner inga gränser. Och bättre än så blir det inte. Rätt person på rätt plats är oftast en som har hjärtat på rätt plats, och med ett hjärta av guld så blir det inte mer rätt. Tack för det, Iva!
