Hänsynslöst pendlar verkligheten mellan ytterligheter. Ena sekunden slår mitt hjärta i takt med min dotters, där hon ligger och sover bredvid mig. Så nära att jag kan känna hennes andedräkt mot mitt ansikte, och så rofyllt som bara ett barn kan sova. Nästa sekund lyfter mitt hjärta och flyger som en fågel utan ben. Aldrig landa, aldrig vila. Aldrig.
Häromdagen tog jag killarna med mig och åkte på hockeymatch. Ingen skitmatch i gärdesgårdsserien heller, utan riktig hockeymatch i elitserien. HV71 mot AIK.
HV71 är speciellt eftersom barnens syssling, Oscar Sundh, spelar där. Vi hade gjort en banderoll av ett gammalt lakan som vi skulle veckla ut. Mamma sydde på band på lakanet så att vi kunde knyta fast det, och på lakanet sprayade vi Oscar Sundh och nummer 13. Läs mer
Som jag skulle vilja se den här fågeln flyga. Hippievild och galet glad med det stora svarta allvaret just under ytan.
För jag tror att rösten finns där. Och jag tror att kraften finns där den med. Den kraft som man föder barn med och som man kan ana när irritation övergår i helig vrede.
Eller så får det stanna vid en tanke. En vacker tanke, förvisso, men icke desto mindre bara en tanke. En oförlöst idé bland andra oförlösta idéer.
Ibland känns det som om hjärtat är för litet och inte rymmer allt det som finns i det. Som om det måste öppnas och vidgas och kanske vädras ut. Bli vidöppet och gränslöst.
Blixtrande öga. Om och om igen. Tills den sitter, och sedan vidare.
Varje månad en insättning på karma-kontot. Till nytta för vem?
Det finns säkert en glad mottagare till varje krona som vi ger till välgörenhet. Någon som verkligen behöver den kronan bättre än vi. Vi som behöver givandet mer än gåvan. För visst är det så att vi aldrig ger tillräckligt av vårt hjärtas godhet utan mer för att döva samvetet.
Charity standing orders
För mottagaren spelar det ingen roll. Han eller hon blir lika glad oavsett vilket. Pengar luktar som bekant inte. Och vi kan känna oss litet bättre till mods för ett ögonblick eftersom vi GJORT NÅGOT. Vi gick inte bara förbi tiggaren på gatan utan lade verkligen en guldtia i hennes skål.
Will frequently check credit at (moral) bank (hole in the wall)
Varje månad en insättning på karma-kontot. En insättning där intentionen bakom gåvan befläckar den och devalverar dess värde. Är vi inte bättre än så? Inte jag i alla fall.
A pig in a cage on antibiotics
I en saga av Oscar Wilde sjunger en näktergal sig själv in i evigheten med en rosentagg inbäddad i hjärtat. På så sätt gör han den vita rosen röd och räddar dagen, även om han dör på kuppen. Självförbrännelseestetik och självuppoffring för skönhetens skull.
Jag sjunger mest för min egen skull.
Och jag har hittat min sång, helt oväntat. Glimmande nymf så som Viba Femba gör den. Så högt och så ljust. Precis så högt och precis så ljust sjunger jag den, men ännu inte så vackert.
En dag kanske jag gör det, för jag vill det så mycket att det gör ont i bröstet. Litet som en rosentagg, faktiskt, men jag låter inte det stoppa mig. Man måste verkligen vilja. Vilja och vilja och vilja. Så mycket att man kan göra vita rosor röda…
Allt är klart i huvudet. Tid och ro saknas, men sena nätter finns det ju gott om. Men ändå inget.
Frustrerad och oförlöst. Orden finns där men ser fåniga ut på skärmen. Säger inte det jag vill.
På’t igen.
Hämmad. Stammar. Orden stannar på halva vägen. Om igen.
Inget bläck är svart nog känns det som.
Utanför donken på Avenyn låg hon och bad eller mediterade eller tiggde eller litet av varje. Vilket det var får jag nog aldrig reda på. Någon som vet?
Pella fick en guldtia att lägga i hennes skål, och ljudet av myntet fick kvinnan att vakna till och le mot oss. Pella blev glad hon också, och pappa gjorde en insättning på karma-kontot.
En bra dag när allt kommer omkring.
Så startar vi på nytt, med Tennysons ord eller U2:s musik ringade i öronen. Och allt är tyst på nyårsdagen. Tyst därför att hela världen drar in andan. Tyst därför att hela världen har dagen efter även om alla inte hade dagen före på samma sätt.
Och så startar vi på nytt, med nya löften och nya goda föresatser. Vi skrev ner våra i var sitt hjärtformat kort. Sju kort blev det eftersom Petronella fick hjälp med att skriva sitt. Nästa nyårsafton skall vi ta fram korten och se vad som blev av våra löften och våra goda föresatser. Vi får se, som sagt.
Alla vill vi väl bli bättre människor, eller?
Själv dövar jag mitt samvete över förra årets tillkortakommanden med medlemskap och bidrag till Amnesty, Rädda Barnen och Unicef. Vi pensionssparar också i någon hjärt- eller lungfond, och så sjunger jag för Läkarmissionen med jämna mellanrum. Men någon bättre människa har jag inte blivit för det, och jag blir nog inte det i år heller. Tröttare och tjockare har jag blivit, och troligtvis blir jag ännu tröttar och ännu tjockare i år.
Men nu när vi i alla fall startar på nytt så vill jag bara att ni skall veta att jag försöker en gång till i år: i år som alla andra år. Jag vill verkligen bli en bättre människa. I år kanske det blir så. Vi får se, som sagt. Gott nytt år i alla fall!