Cecila Verdinelli skriver om de människor som saknar fallenhet för privat lycka och hon menar att även dessa är värda respekt trots sina tillkortakommanden. Hon radar upp flera exempel på misslyckade människor: porrsurfare, alkoholister, tjockisar och de som sviker sina barn, och uppmanar sedan oss andra att visa dem respekt.

Porrsurfaren kan mycket väl vara den som skriver de skarpaste samhällsreportagen, ­alkoholisten kan vara den som kämpar för att bevara en grodart, den som svek sitt barn kan vara världens bästa lärare, den som väger 150 kilo kan skriva en banbrytande avhandling i biokemi.

Respekten är alltså villkorad. De misslyckade måste prestera för att vara värda den respekt som vi andra förbehållslöst visar varandra. De måste visa att de är värda vår respekt, och det är ett krav som inte ställs på de lyckade. Dubbelbestraffning? Ja, dubbelbestraffning.

Någon som minns Paul Potts? Susan Boyle? Eller nu senast Shy Boy? Feta, fula och med konstiga tänder. Hånade och förödmjukade tills de öppnar munnen och presterar. Då duger de minsann, men inte förrän då. Då får de respekt.

Jag skall tänka på det litet extra i kväll när jag försummat mina barn efter bästa förmåga. När jag sitter med whiskeyflaskan och toapappret redo bredvid datorn med min tjocka mage hängande över kalsongerna, då skall jag tänka på att även jag duger den dag jag presterar. Att även jag är värd respekt. Eller så tänker jag att ingen kan kräva mer av mig än att jag gör mitt bästa, för gör jag mitt bästa så kan jag ju inte göra mer, eller hur? Och förtjänar jag inte någon respekt ens då så kan Cecilia Verdinelli och alla andra fina människor kyssa mig där bak, för den typen av respekt klarar jag mig utan.